Skadan från helvetet
Blotta ordet hälsporre (eller mer korrekt plantar fasciit) får det att isa i blodet på de löpare som en gång av den här skadan, direkt sprungen från själve Hin Håles håla. Det tar ofta lång tid att helt bli av med besvären, ofta upp mot 1 år, i sällsynta fall 5 år. Dessutom kan det vara svårt att ens kunna alternativträna mer än simning och bassänglöpning, det sistnämnda även det en aktivitet som ger en blodisande effekt på oss löpare. Själv drog jag på mig skadan när jag var i mitt livs form. Jag hade tävlat flitigt med spikskor under hela sommaren och började känna att det drog lite konstigt på fotens undersida. En klubbkamrat till mig hade precis återhämtat sig från långvariga besvär med liknande symptom som till slut mynnade ut i fullt utvecklad plantar fasciit, så jag blev rejält orolig och började i desperation stretcha underfoten samtidigt som jag fortsätta tävla under hela hösten. Jag kunde inte ha gjort så mycket mer fel skulle det visa sig
Inflammation och ärrvävnadsbildning
Plantar fasciit är egentligen en inflammation plantar fasciian i hålfoten där smärtan oftast sitter i den inre hälkanten (Figur 1). Skadan brukar oftast drabba överviktiga och idogt klackskoanvändande personer men då även löpare, särskilt vi med en nobless för spikskor och andra lätta skor. Jag vill inte närmare gå in på de anatomiska detaljerna men vad jag har förstått så är en av anledningarna till dess långsamma läkningsprocess är den ärrvävnad som bildas runt skadeområdet. Enligt vissa experter ger detta en stelhet i fasciian vilket i sin tur riskerar att ge nya inflammationer. Det blir en ond spiral som kan bli svår att ta sig ur.
Figur 1. Vanligt smärtområde vid plantar fasciit
Vad som hjälpte mig
Efter att ha sprungit mitt livs lopp på 10000m så var skadan ett fullbordat faktum. Jag kunde knappt gå på en vecka. Två månaders total konditionsvila. Sex månaders löpvila. Det var helt klart den värsta skadan jag hade drabbats av, dessutom vid en tidpunkt när jag var i satans bra form. Det var såklart tunga besked. Som lök på laxen saknade jag dessutom verktyg att hantera skadan ända tills jag av en slump hittade en tråd på ett löparforum där man diskuterade skadan. Det var faktiskt landslagslöparen Karin Sennvall som skrev i tråden att massage med golfboll (Figur 2) hade fått henne på fötter igen. Detta i kombination med att alltid ha hålfotsinlägg i skorna och ha på sig dessa skor även inomhus och undvikandet av stretch som gjorde susen för mig! När jag av en ren händelse slutade med mitt tidigare idoga stretchande märkte jag att det gjorde en stor förändring. Min (och andras) egna teori är att stretchingen helt enkelt slet upp skadan igen. Att lägga skor precis vid sängen och ta på sig dessa när man vaknar verkade också vara en idé som funkat för många. Det är möjligt att senan under natten drar ihop sig och på morgonen är extra känslig för belastning, men det är bara en egen teori.
Figur 2. Massage med golfboll. Masse både seninfästet vid hälen och själva fascian. Tryck hårt och jobba länge, gärna 10 min/dag. Det kan göra ont men det innebär inte nödvändigtvis att det är fel. Om massagen ger värre smärta 24-timmar senare, gör mjukare. Tips: Stå upp och tryck! Vinkla foten så att du kommer åt infästet. Använd en handduk så att bollen inte flyger iväg.
Jag vill åter framföra att jag inte är medicinskt utbildad utan mer vill delge mina personliga erfarenheter av denna dödens skada. Sammanfattningsvis så är mina tips till dig framförallt att inte stretcha men framförallt massera hålfoten och själva seninfästet i hälen. Gör det ofta, gör det hårt! De tråkiga nyheterna är att du vid mycket smärta bör löpvila. Vid mindre smärtor kan du köra försiktigt. En 24-timmars regel gäller – gör belastningen att du får mer ont 24 timmar senare, så dra ned på träningen. Försök köra så mycket alternativt du kan. Cykling brukar funka bra. Och har du väl blivit av med problemen men får återfall – fram med bollen direkt! Det går faktiskt att mota Olle vid grind gällande den här skadan. Lycka till!
