En dåres hopp

Det känns som ett mirakel men säkerligen finns det en logisk förklaring, ett kausalt samband. Jag kan åter smeka (nåja) min älskade stads gator och grusvägar med löpsteg. Ofta. Nästan dagligen. Det går inte fort och de flesta passen ligger på tio kilometer eller kortare. Men jag springer. Jag. Springer. Och foten, det som har krånglat i snart två år, tiger allt som oftast under passen. Ibland knorrar den men om det förut var ett ökande primalskrik så är det nu en lägre och lägre viskning. Från ett ”Nu får du sluta!” till ett ”Jag är ok, men snälla rara, var varsam med mig”.

Att kunna jogga dagligen utan fotsmärta är på gränsen till bättre än sex, definitivt bättre är taffligt sådant. Frågan jag måste ställa mig själv är om det är värt risken att ta träningen mot någon slags tävlingsinriktad träning. Att jogga åtta, nio mil i veckan ger mig mentala och fysiska belöningar som jag inte har förstått att jag kunnat klara mig utan dessa helvetesmånader. Jag sover bra, har bättre koncentrationsförmåga, mer energi, har fått bättre relationer (i alla fall på upplevelsenivå) och mår helt enkelt som kung som mår ovanligt bra för att vara kung. Man skulle kanske kunna säga att jag är… lycklig. Men så denna längtan efter mer. Längtan till den tuffa träningen, tävlingsarenorna och spänningen att se hur bra man kan bli. Jag är smärtsamt medveten om att enbart jogging knappast gör underverk för konditionen. Regelbunden jogging har åter gjort mig hyfsat uthållig och löpsteget börjar gå att känna igen. Desto sämre är det med flåset. För att rädda foten har jag tagit bort all alternativ intervallträning (crosstrainer + cykel). Strategien verkar fungera men återigen – flåset! Jag vill i nuläget inte tänka på hur illa läget är. Om jag kommer göra något slags försök att börja träna seriöst igen så kommer jag tvingas se denna sanning i mjölksyrans vita öga, men låt oss spara den upplevelsen till just den dagen när detta blir aktuellt.

Löpning väcker som bekant många känslor och tankar. Många associationer. Och många drömmar, i alla fall för mig. Jag är inte där än, något har jag lärt mig, men jag börjar fantisera om att titta in på tävlingskalendern. I smyg, när ingen ser eller hör, ser jag framför mig att åter få fästa nummerlappen på tävlingslinnet och säger till mig själv att det kommer bli jobbigt att springa loppet men att det är ok. Precis som jag har gjort i mer än tio år snart. Kanske är det en dåres hopp om Gandalf säger till Pippin om det finns hopp om seger mot Mordors styrkor. Att kunna jogga utan smärta är inte i närheten av att hålla på med tävlingslöpning. Men löpsteget i sig är så starkt sammankopplat till tävlingslöpning att det är svårt att värja sig för hoppet farliga viskningar. Men kanske är det ok. Kanske är det rentav sunt att våga drömma igen, så länge jag inte agerar på drömmarna för snabbt och för galet. Det känns fruktansvärt livsgivande och jag gissar att jag behöver det efter ett tufft 2017. Sen vet vi ju faktiskt hur det gick med den där striden mot Mordor. Faktiskt.

Vid gott mod INNAN ett tufft distanspass med en av Sveriges bästa löperskor Gabriella Samuelsson

 

 

 

 

Om Anders Herrmann

Idrottspsykolog, löpcoach och föreläsare. Boende i Uppsala men tar uppdrag över hela Sverige. Epost: andersherrmann@gmail.com
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.