När man tycker om för mycket

Jag tar ett foto på den senaste veckan från min träningsdagbok, inte mycket träning men ändå som vanligt noggranna registreringar av det lilla som det finns att skriva om. Skickar till min flickvän. Hon svarar ”Wow”, tycker att jag är duktig på att fylla i den. Som en riktig fysioterapeut till och med. Ändå, den där känslan, en slags konstig semi-skam. En tanke och önskan att jag hade en mer fylligare träningsvecka att visa upp. Agerar på känslan. Mot bättre vetande fotar och skickar jag iväg ett foto på en vecka från 2015. Dubbelt så mycket löpning, hundra gånger så mycket idrottsman. Sorg. Uppgivenhet.

Jag gör vad jag kan. Begrundar mina misstag, ångrar och förbannar. Tillåter mig att känna hopp, accepterar fallet. Pendlar, alltid detta pendlande, mellan hopp och förtvivlan. Mellan modet att våga tro, kanske mot bättre vetande, och det enklaste som kanske är att ge upp. Dricker som vanligt mitt vatten, står på ett ben och blundar för att det stod i en fysioterapeutbok att det kanske hjälper. Jag pratar med min tjej, försöker förklara hur det känns att vara i ambivalensen, osäkerheten, hoppet och uppgivenheten på precis samma gång. Jag försöker förklara den sorg och saknad jag känner efter elitidrott. Jag talar om självkänsla och identitet, om längtan tillbaka och längtan framåt och det svåra att vara just här, mitt i det osäkra och hemska. Jag talar om mellanlägen, om transithallen mellan himlen och helvetet. Hon verkar förstå, hon mitt tålmodiga hjärta, för hon är som jag. Har gjort samma resa, känt samma känslor. Tårar och tacksamhet. Vi planerar sådant som inte är kopplat till idrott, det som får oss lyfta men inte riskera att falla. Räknar dagarna och timmarna tills vi kan fly tillsammans, bort från den farliga drömmen, mot den enkla. Jag sover trots detta dåligt den natten, har svårt att veta om det handlar om idrott, livet eller hur dessa två inte riktigt är sams just nu.

Detta är priset vi betalar, vi som har förmågan att tycka om för mycket. Det krävs att man är som vi för att förstå de himmelska höjder vi kan nå, vare sig det gäller idrott, popmusikambitioner, drömmar om det stora fjälläventyret eller kärlek. Som förstår att det är värt det, trots allt, den risk vi löper att falla från samma himmel. Höga höjder riskerar tunga fall. Det kostar att tycka om, men jag antar att det är värt det. En sak är i alla fall klar, vi har inget val, vi som har lätt att tycka om för mycket.


Senaste SM-tävlingen på bana jag sprang –  stafett 4x200m inomhus (2016)

 

Om Anders Herrmann

Idrottspsykolog, löpcoach och föreläsare. Boende i Uppsala men tar uppdrag över hela Sverige. Epost: andersherrmann@gmail.com
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.