Bra på att träna – sämre på att tävla

Efter dryga året av mitt skadeelände går det att träna. Ofta, regelbundet och ibland till och med tufft. Det går bra, riktigt bra till och med. Inga volymer att prata om, ett snitt på blygsamma 70 km per vecka sedan nyår, men trenden är tydlig. Det går att träna utan bakslag och passen och veckodoserna går stadigt framåt. Jag skulle vilja gå så långt att säga att det nästan liknar friidrottsträning igen. Jag konstaterar att jag faktiskt gör det jag lovade mig själv att göra. Jag låter dagsformen avgöra farten, skrinlägger dubbelpass. Aldrig långpass över 27 km. Max 10 mil/vecka, mindre än 12 timmar total veckoträning. Några motionslopp då och då för att testa formen. Jag ser på klockan, känner i kroppen, att det fungerar. Vilopulsen har gått från 42 till 38. Har en typisk joggpuls på 115–120. Är sugen och bra på att träna. Längtan är tillbaka, på gott och ont som alla löpare vet.

Men jag som lovade mig själv att inte bry mig om hur snabbt jag sprang i år sitter nu och går igenom gamla träningsdagböcker. Försöker hitta en säsong när jag var i samma läge. Jag hittar det jag letar efter och blir faktiskt validerad. Det jag skrev 2009 och 2012 är som jag känner nu. Det var då som det är nu. Skadeperioder som följs av haltande träning. Korta uppehåll då och då. Svårigheter att hitta tillbaka till kontinuiteten och när den väl har infunnit sig och implementerats under något som jag anser vara ”lång tid” så går det inte att springa fort. Jag stod och står still. Det som förut var min tävlingsfart på 10 km är nu den fart jag springer 5 km nu. Och nej, det handlar inte ålder som vissa påpekar. För ett år sen sprang jag bättre intervaller än jag gjorde för 5 år sen när jag gjorde 5000 m på 15.42. Det handlar om bristfällig grundträning och ett ganska klart besked från kroppen att utan gedigen grundträning kan du glömma att springa snabbt, hur än du pressar till spyor. Det är en konstig känsla att känna sig i form men att springa oändligt mycket långsammare än formen skvallrar om. En god form utan en solid grundkapacitet att vila denna på. Lite som en inför en visning mäklarinredd lägenhet med stammar från 1923 och mögel under tapeten.

Det löfte jag gav mig, det att inte bry mig om tider på lopp, håller inte. Jag agerar inte på känslan, tränar inte hårdare än jag vet att jag klarar. Men jag bryr mig. Hur kan man sluta att bry sig när man bryr sig? Det är som med olycklig kärlek. Det går inte. Det är lätt att vara ödmjuk inför framtiden när en är nere för räkning. Lätt att vara snäll mot sig själv när en varit på vippen att sjunka ned i motgångens strömmade vatten. Det är då lätt att sätta låga mål. Lätt att säga sig själv att bara jag får se den strida älven igen så lovar jag att nöja mig med att toppa fötterna, inte hoppa i, inte riskera att dras med, sjunka, igen. Det är lätt när längtan inte har tagit fart än, tusenfalt svårare när det ankeldjupa vattnet inte var så strömt som en mindes den. Lätt att bryta sitt löfte. Så lätt att chansa, så bedrägligt lätt. Både psykologen och idrottsmannen i mig säger att jag borde vara nöjd med att kunna träna. Att kapacitet tar lång tid att bygga upp. Att snabba intervaller inte är vad jag behöver just nu utan snarare många veckor med mycket mängd och ännu mer tålamod. Jag vet att jag vare sig kan eller behöver springa bra nu. Jag har satt mitt nästa stora mål – Nordiska mästerskapen på Island 2021. Det innebär att jag nästan har 150 veckor på mig att bygga upp kapaciteten. Etthundrafemtio veckor med uppskattningsvis och i runda slängar lika många långpass, 1200 mil och 250 intervallpass.

Men vet ni vad vänner? Inte ens dessa data kan hindra den fåfänga och känslostyrda människan i mig att känna sorg och frustration över att jag just nu inte kan tävla på den nivå jag vill. Helt avgjort är nyckeln för mig att acceptera sorgen, irritationen och tillåta mig själv att beklaga mig men ändå följa min riktade värdering. Lösningen är tvivelsutan att ge kroppen den tid den behöver, springa mina motionslopp minuten sämre än jag brukar och, i nödfall, ta fram karten, leta fram Island och påminna mig själv hur det känns att bli nordisk mästare. Det låter väl som en bra kompromiss mellan psykologen, idrottsmannen och människan Anders?

Om Anders Herrmann

Idrottspsykolog, löpcoach och föreläsare. Boende i Uppsala men tar uppdrag över hela Sverige. Epost: andersherrmann@gmail.com
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.