Drivkrafter, veteranfriidrott och ändlös kärlek

Låt mig skriva lite om drivkrafter. Vilka är ”bra”? De som tar oss mot våra mål? De som gör att vi inte kör oss i botten? De som är konventionella och normativt riktiga? De finns säkert fler aspekter på ”bra” drivkrafter (skriver ”bra” med apostrof) men dessa är vad jag tänker. Har vi drivkrafter som gör att vi utför beteenden som för oss mot våra mål samtidigt som dessa beteenden inte kostar mer resurser än vi har och kanske ”subventioneras” av rådande normsystem, ja då ligger vi nog bra till. Men så är det ju inte alltid, för att inte säga sällan. Livet är sällan vare sig enkelt, enstämmigt eller okomplicerat.

Vid sidan av det att jag helt enkelt älskar löpning och hela tiden vill utvecklas så har jag alltid stått för att jag även har drivkraften att vinna lopp, ära och berömmelse, även om de två sistnämnda sällan har varit uppnåeliga mål i sig. Drivkraften att vinna har dock för mig fördelen att den får mig att orka träna och bli bättre (vilket är min riktade värdering). Nackdelarna är dock många, t ex kostar det energi att hela tiden optimera träningen men det kostar också energi att hantera perioder när jag vare sig kan vinna eller ens träna för att vinna (t ex p g a skador). Dessutom är drivkraften ”att vilja vinna” inte sällan något som är lite ”fult”, normen är (i alla fall utanför tävlingsidrotten) att en när man är i min ålder ska träna för att må bra och (i vissa kretsar) göra en bättre tid. Jag betalar ett pris men jag har landat i att det är värt det. Jag är inte redo att ge upp det att vinna. Jag har vänt det till min fördel genom veteranfriidrotten. Jag kan numera träna för att t ex slå distriktsveteranrekord, ta SM-medaljer och inte minst, resa utomlands och tävla. Just det att träna inför internationella mästerskap är lite som att vara elitidrottare! Allt är egentligen ”på låtsas”, konkurrensen är inte sällan klen inom veteranfriidrotten. När jag 2014 tog EM-brons på 5000m sprang jag på 16.08, en tid som knappt skulle räckt till en bronsmedalj på Upplands-DM för seniorer. Men jag inser att detta medvetna självbedrägeri får mig att må bra. Det ger en krydda och ett välkommet spänningsmoment i vardagen. Dagar när arbetet och vardagslivet äter upp och tröttar ut så kan jag alltid drömma mig bort till en kommande resa utomlands för att vara med i ett veteranmästerskap och väl där få låtsas att jag är den stjärna jag aldrig blev som senior. Det kanske låter patetiskt för vissa men jag är hellre patetisk i dessas ögon än att jag offrar den spänning, träningsglädje och känslor av att göra något som betyder mycket för mig denna drivkraft ger mig.

Jag älskar att träna och träningen har blivit en livsstil, passion, rutin och ett yrke. Jag springer, lyfter, står på diverse maskiner och trampar, hoppar, kastar, promenerar och sitter på bollar för att mjuka upp min ibland stela rumpa. Jag leder pass, föreläser om löpning, skriver program och ger tävlingsidrottare idrottspsykologisk konsultation. Nästan allt jag gör har med idrott och träning att göra och jag kan inte tänka mig att leva på ett annat sätt. Jag kommer aldrig sluta idrotta, även den dagen när intervallerna börjar gå långsammare och när prispallarnas inbjudningar slutar komma. Jag älskar idrott och det är en drivkraft som också är stark, väldigt stark. Och kanske är det så, att de båda kan få samexistera? Vilja att vinna och kärleken till själva utförandet? Ett slags ömsesidigt förhållande som korsbefruktar och förstärker varandra. Lite som kärlek, som jag inte sällan avslutar mina texter med…


 

Galen prispall på veteran-SM inomhus 2016 (stafett 4x200m)

 

Om Anders Herrmann

Idrottspsykolog, löpcoach och föreläsare. Boende i Uppsala men tar uppdrag över hela Sverige. Epost: andersherrmann@gmail.com
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.