Tankar om vem en är som löpare  – drömmar om medeldistansen

Vem är du som löpare? Vilka ord kommer för dig? Är du en träig långlöpare som längtar lika mycket till helgens långpass på 2-3 timmar som du fasar över veckans tempoträning? Eller är du en tempokåt intervallnjutare som ser vinterns voluminösa grundträning mest som- för att citera min forna ungdomstränare – ”träning för att kunna träna senare” (i.e. under den fartfyllda specialträningen på vårkanten)? Springer du för att persa, se hur bra du kan bli, vinna medaljer eller slå banrekord? Springer du för att det är så skönt att just springa eller kanske att det känns skönt efteråt? Tävlar du för att ”visa dem jävlarna” fast du egentligen vet att de är få som egentligen bryr sig? För att få ett slags kvitto hur du ligger du till i träningen eller mest som ett bra träningspass där du utnyttjar nummerlappseffekten? Kanske tävlar du inte alls utan ”springer lopp”?

Dimensionerna är många och med all sannolikhet har du inte bara en mixtur av olika drivkrafter, distansambitioner, tävlingsincitament och träningspasspreferenser utan även en variation över tid.  För banlöparna är det många som t ex övergår från medeldistans (800-3000m) till långdistans (5000m och uppåt) när åren har fått gå. I ungdomsåren (14-18 år) är det en naturlig övergång då de längre distanserna introduceras först från 19 år års ålder. Bland de som har en medeldistansdistanskarriär under senioråren (22 år och uppåt) är de inte helt ovanligt dessa avslutar sina karriärer med att springa både 10000m, halvmaror och maror. Det finns t o m de som ger sig på sådana dårskaper som ultralopp och skyrunning (löpning på hög höjd och ofta i alpin miljö). Den f d svenska rekordhållerskan på 3000m hinder Ida Nilsson är ett bra exempel. Hon är idag en av världens bästa ultralöperskor och då speciellt på just skyrunning.

Ett medvetet val att distansval förstås är även relevant oss dödliga löpare, långt bort från elitkarriärer på bana, svenska rekord och världstoppsplaceringar, särskilt om du vill bli så bra som möjligt. Själv började jag med friidrott mest av en slump när jag var 14 år. Jag var länge fotbollsmålvakt men blev som 13 år petad och hänvisad till att spela ute. Med tämligen usel kondis i bagaget hade jag ett sommarlov på mig att bygga upp kondisen för att ha en sportslig chans att få speltid i fotbollslaget. Kort sagt maxade jag 2.5 km varannan dag hela sommaren och gick från 13.20 till 8.20, kom trea på skol-DM i terräng och insåg med ens att jag inte behövde hålla på med bollar för att få tävla. För tävla ville och tillika skulle jag fortsätta göra. Tävlingsmomentet har alltid varit en viktig del i min idrott, oavsett idrott och gren. I första hand mot mig själv och mina pers men även mot andra. Således gick jag med i friidrottsgrupp för medeldistans som bestod av en stor del av Sverigeeliten på 800-1500m. Jag gick från i princip ingen strukturerad löpträning till 6-7 mil/vecka och då med en hel del tuff tempoträning. Det var kärlek från start och med hyfsat snabba resultat som förstärkare men kroppen var inte lika nöjd. Det höll i 2 år, sen stapplade jag med ömmande benhinnor in på gymmet istället och förblev där i 10 år.

Där bland hantlar, bänkpressen och fitnessdrömmar fanns dock en envis längtan tillbaka till friidrotten. Jag saknade tävlingsmomentet och hade svårt att hur gymmandet skulle kunna ta mig dit, även om jag hade en kort och föga framgångsrik karriär som styrkelyftare. Så efter att ha plågat mig igen Lidingöloppets tremil utan direkt träningen bestämde jag mig vid 28 års ålder att göra en nysatsning på friidrotten. Jag tränade helt på egen hand och sprang mest det jag kände för den dagen, dock baserat på kunskap om hur löpträning bör bedrivas.  Var jag sugen på tempointervaller blev det så. Var jag seg blev det tröskelträning. Det var ett tämligen oorganiserat sätt att träna men som inte bara passade min spontana och intuitiva personlighet utan också gav bra resultat. Det bästa av allt var att jag faktiskt blev bättre på samtliga distanser från 1500m upp till halvmaran. Och såg man på resultaten på 3000, 5000 och 10000m så var jag likvärdigt bra på dessa distanser: 9.01 – 15.42 – 32.53 är i princip det exakt (rent matematiska förväntade resultatet (dubbla distansen = tappa 10 sek/km). Resultaten på 1500m (4.12) och halvmaran (1.14.58) var sämre en det matematiskt förväntade så uppenbarligen gav min spontant ihopsatta träning lite för dåligt tempo respektive uthållighetsträning. Eller så berodde det på att jag helt enkelt sprang 1500m och hm alltför sällan (max 2 lopp per år)? Vi det läget brydde jag mig inte så mycket om att satsa på någon speciell distans. Jag var långt ifrån senioreliten oavsett distans och det var kul att kunna persa på alla distanser.

När jag närmade mig 35 år och började snegla på veterantävlingarna tog jag på mig andra glasögon. Hur skulle jag placera mig på ett Veteran-SM? Veteran-VM? På vilken distans står jag mig bäst i konkurrensen? Är det läge att börja specialisera mig? Förvisso kan man göra som min klubbkamrat Anders Toll (M55) och springa 7-8 grenar på SM men jag ville specialisera mig för att öka chanserna till bra placeringar  I och med att jag började med friidrott så sent i livet så var jag under åren i M35 som bäst och persade på alla distanser från 800-5000m och kunde därmed välja helt efter mina chanser att vinna veterantävlingarna. Efter att ha ögnat igenom gamla SM-resultat insåg jag att mina tider på 3000 och 5000m stod sig bäst. Och även om jag även sprang 1500m och något enstaka 10k-lopp så var det just på 3000 och 5000m det gick bäst, både i Sverige och utomlands.

Pers på 800m på Studenternas IP, Uppsala. Intensivt, smärtsamt men underbart!

Efter några års skadeelände är jag tillräckligt god grundträning för att kunna börja fundera hur mitt framtida tävlande. Om några år går jag upp i M45-klassen och det väcker tankar. Frågan är om jag kommer kunna persa igen. Det är nu 3 år sedan jag persade (800, 1500m och 10k) och Gud vet att jag tappat mycket sedan dess. Hur mycket har jag tappat? Hur lång tid kommer det ta att ta igen det? Och såklart, hur mycket har åldern tagit ut av sin självklara rätt? Med ofrånkomligt minskade chanser att persa i takt med stigande ålder återstår frågan – vilken distans tappar jag mindre på, i jämförelse med mina jämnåriga medtävlande? I nuläget är det inte möjligt att svara på den frågan, för jag har inte sprungit 1500 och 3000m på 2 år. Jag kan inte svara på hur kroppen kommer svara på tävlingsträning, ännu mindre hur snabbt det kommer gå på distanserna, när jag väl snör på mig spikskorna. Jag behöver fler datapunkter.

Det lämnar å andra sidan utrymme för en mer filosofisk fundering – vem är jag som löpare? Själsligen. Även om det inte har manifesterats i resultatlistorna är jag i själen en medeldistanslöpare. Jag har alltid i livet dragits till det intensiva, det otåliga, det spontana, det ryckiga. Jag har övat upp min kroppsliga och själsliga uthållighet men får kämpa med det. Jag har lärt mig emotionsreglera för att inte spring förbi och bort från allt och alla men när det är adekvat så gör jag det med glädje. Det brinner i mig en sorts eld som lämpar sig för det korta och intensiva, en fallenhet att fatta snabba taktisk beslut. Egenskaper som i mångt och mycket ryms i medeldistansens hjärta. Så kanske slutar det där det började, i medeldistansens intensivitet och hetta. Det är tankar och drömmar som lockar men som inte på något sätt är avgörande för min träning. För vet ni vad, vänner. Just nu är jag bara euforiskt glad över att kunna springa igen.

 

 

 

 

Om Anders Herrmann

Idrottspsykolog, löpcoach och föreläsare. Boende i Uppsala men tar uppdrag över hela Sverige. Epost: andersherrmann@gmail.com
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.