Att vara löpcoach – spänning på tre nivåer

Jag har arbetat som löpcoach och personlig tränare i drygt ett halvt decennium. Kunderna har varierat från motionärer utan tävlingsambitioner och där löpcoachingen mest har handlat om att ge struktur och motivera kunden till fortsatt regelbunden träning till ambitiösa elitmotionärer som velat göra milen under 40 min eller vinna DM-medaljer på bana. Samtidigt har jag under dessa fem år haft min egen friidrottskarriär vilket inte sällan har inneburit att jag kunnat använda mig av mina egna upplägg för att hjälpa kunderna att planera passen på ett optimalt sätt, även om alla såklart inte svarar lika bra på samma träning.

Det jag inte riktigt hade förstått innan jag började coacha löpare är den spänning som dessa kunder ger mig i sitt tränade och tävlade. Det ligger någon slags dubbel spänning i att lägga upp en träningsplanering och försöka ge kunden så optimala pass som möjligt för att sedan få feedback på hur passet gick och hur det kändes – dels är det spännande att försöka hitta rätt nivå när jag väl skriver programmen men det är även spännande att sedan läsa i träningsdagboken hur det de facto gick på passet.  Det är förstås alltid en inlärningsperiod med en ny kund där vi tillsammans mejslar fram den mängd och hastighet på intervaller som passar kunden och dennes ambitioner/kapacitet men när det jobbet väl är gjort så är det alltid lika spännande att följa utvecklingen!

Träningen i all ära, men nog är det mest spännande att se hur det går för kunden på en tävling. De allra flesta jag coachat har haft någon form av tävling som säsongsmål. Så att på tävlingsdagen först få nervösa meddelanden där det efterfrågas ”i-sista-minuten-tips” och sedan själv kunna följa kunden på nätet (särskilt de längre och större loppen där man kan få rapporter under själva loppet), det är nästa som att tävla själv! Tar vi det ännu en nivå högre så har jag ibland fått chansen att bevittna loppet på plats. Här pratar vi dopaminutsöndring på nästan samma nivå som när jag tävlar själv. Samma förväntansfulla uppvärmningsjogg. Samma fokuserade stegringslopp. Samma nervösa och vankelmodigt ansiktsuttryck när alla förberedelser är gjorda och det bara är att invänta startskotten. Och så iväg! Håller kunden planen? Ser hen stark ut? Hur reagerar hen när jag skriker varvtider? Alla som sprungit bana vet hur peppande det kan kännas att varje varv få en mellantid men också hur stressande det kan vara om man börjar avvika från planen. Det är lätt att denna känsla hos kunden överförs på mig som står där vid sidan om. Samma dopaminpåslag och nervositet, om än med mindre fysisk smärta. Den högsta drömmen för mig som löpcoach är dock att farthålla. Det går inte att komma närmare ett eget lopp än så, samtidigt som det än så länge inte inneburit ett maxlopp för mig. På sätt och vis är det att plocka russinen ur kakan. Att få ta del av spänningen men samtidigt inte behöva ta ut mig så fullständigt som ett maxlopp oftast innebär.

Dan Sundberg springer 1500m på nytt personbästa och blir distriktmästare i M40

Efter att äntligen ha fått ordning på en sedan 2016 struliga fot har jag varit i full träning sedan december 2017. Och som alla vet så får man efter ett uppehåll från full träning börja lite från början med upptrappningen. Det är som bekant svårt att hitta rätt nivå. Ofta är löpkapaciten långt mycket bättre än förmågan att träna hårt utan att gå sönder. Så även om jag inte fått bakslag gällande min fotskada har andra för mig ”klassiska” skador gjort sig påminda. Falsk ischias, vadont, ömma knän – bekymmer jag fick ta mig igenom när jag för 12 år sen inledde mig satsning på löpning. Jag har kunnat springa några motionslopp med hyfsade resultat men det har inte gått att genomföra en ”riktig” tävlingssäsong, så Gud vet att jag under detta under period har saknat och behövt spänningen tävlingslöpningen ger! Att följa adepternas tävlingar har till stor del kompenserat för den spänning det egna tävlandet har gett, något som är en relativt ny insikt för mig! Kanske inte helt nytt men ändock tydligare nu när jag snarare har tvingats ha ”tålamod” istället för ”sub9 på 3000m”som mantra. På det sättet har mina adepter inte bara lärt mig hur man ska lägga upp träningen utan även gett mig en mycket saknad portion av spänning och nervositet men även motivation att våga manifestera det där tålamodet för att själv kunna springa lika respektlös och modigt på loppen som de gör. Tack för det, bästa adepter!

Före detta elitfotbollspelerskan Alexandra Annerklev Fahlström efter ett testlopp på 3000m

Om Anders Herrmann

Idrottspsykolog, löpcoach och föreläsare. Boende i Uppsala men tar uppdrag över hela Sverige. Epost: andersherrmann@gmail.com
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.