Gunga mig till månen– om löpningens drömmar och verklighet

”Gunga mig högt, ända till månen!”. Så säger hon, 3-åringen i däcket som först förvandlats till en gunga och vidare till en månfärdsraket för små människor med stor fantasi. Så jag gungar henne, så hårt som hon vågar. Upp flyger hon, det lilla livet, och sen ner igen. Upp, mot den önskade månlandningen. Ned mot den stabila trygga men ibland förutsägbara jorden. Jag undrar vad hon tänker, när hon flyger. Om hon på riktigt tror att hon kan nå den lockade månen. Kan en treåring förstå skillnaden mellan dröm och verklighet? Om så inte är fallet, vilken underbar livsupplevelse det måste vara! Hur gott är inte livet när varje kittlande och fantastisk fantasi är något som är eller kan bli sant? Jag avundas henne, där hon sitter i gungan och ser varje uppgång som en fullt realistisk väg mot månen och allt spännande som måste upptäckas, finnas och hända där.

”Ta mig tillbaka, ända till EM-medaljer och personliga rekord”. Så tänker jag, 41-åringen i tajts och nyinköpta lättviktsskor, på väg genom skogen, över de alltjämt sommargröna fälten och mot bättre form och återerövrade drömmar.  Jag springer, drömmer och njuter. Jag ser det framför mig igen, känner det i kroppen och själen. Jag minns hur det kändes och jag är i uppgångens medvind övertygad att jag kommer nå dit igen, uppåt, kanske ändå till stjärnorna och månen. Jag fantiserar och låter mig, precis som min lilla kamrat, övertygas om att det jag drömmer om, de vidlyftiga fantasierna som tar plats i min själ när det bär av uppåt, inte skiljer sig från verkligheten. Det är först när det vänder, när jag åter når marken som jag tvivlar på dessas likheter. Det är när gravitationen tar ut sin rätt som jag kan känna eller åtminstone misstänka att det råder en diskrepans mellan dröm och verklighet.

Precis som för det lilla barnet spelar det för mig ingen roll, för i varje uppåtgående fas känns drömmen så övertygande sann att den förmår mig att fortsätta. Den får mig att springa mina långpass trots att jag ibland hellre vill sitta på café och skriva eller vandra timmar i skogen och leta efter ovanliga svampar. Drömmen får de alltid lika mentalt utmanande intervallerna genomförda. Den får mig att fortsätta äta, sova och leva på det sätt alla idrottare måste göra för att ha en chans att klara av sitt värv. Den får mig, precis som för min unga vän, att tro att månen är nåbar, kanske mot bättre vetande men alltjämt en dröm som oavsett sannolikhet att bli sann, skänker mig glädje, hopp och livslust. Vad spelar det egentligen för roll att man lurar sig själv, om vägen mot det slutgiltiga uppvaknandet präglas att dessa känslor? Så jag fortsätter, precis som 3-åringen i gungan, att tro på att månen går att nå. Det låter som ett gott liv, tänker jag.

Om Anders Herrmann

Idrottspsykolog, löpcoach och föreläsare. Boende i Uppsala men tar uppdrag över hela Sverige. Epost: andersherrmann@gmail.com
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.