Att träna bort sitt åldrande – ett gott självbedrägeri

Hon som står framför mig säger att det blir så med åren. Att man måste hitta nya sätt och vägar att förhålla sig till när kroppen åldras. Att det roliga alltid tar slut och att tiden tar vad den har rätt till. Att jag borde hitta nya vägar när åldern kräver sin tribut. Jag är i en känslig situation då min träningsförmåga för dagen inte är vad den brukar vara så jag står där och håller mer. Till min förfäran märker jag att jag håller på att bli övertygad ända tills jag på väg hem från gymmet pratar med vännerna som berättar om sina tripla pass som ska rivas av idag. Jag klarar mig den här gången också. Älskade vänner, ni är som jag och styrker mig att fullfölja mitt älskade självbedrägeriprojekt. Precis som ni tänker jag aldrig åldras. Jag tänker aldrig helt och hållet bli nöjd med vad jag åstadkommit. Jag kommer aldrig träna mindre för att andra saker blir viktigare i livet med åren, inte så länge jag är en egen familj i alla fall.  Precis som ni kommer jag aldrig fullhjärtat hemfalla åt det goda livet på bekostnad av hälsan. Inte igen. Jag kommer aldrig sälla mig till dem som med ett stoiskt lugn säger att kroppen förändras med åren för gör jag det så är livet på ett visst sätt slut. Jag är min egen och jag har nog hittat någon jag faktiskt vill vara. Det är en kraft större och starkare än åren som läggs på åren.

Jag vet de som har accepterat åldrandets process eller snarare så som de tror att denna process måste vara. De som liksom jag benämner det jag sysslar med som självbedrägeri men som inte delar min entusiasm. De som dömer och pratar om psykologiska försvar. De som vet mindre om psykologi än jag men som använder den flitigare. Jag kan min psykologi och jag vet också att detta är ett självbedrägeri som alltid kommer göra mig friskare, snabbare och starkare än de som dömer. De som vet och lever som i en lärobok. Jag kommer alltid vara piggare och mer kreativ än dem. Jag kommer alltid ha högre livslust och uppleva min dagliga eufori med känslor av oövervinnerlighet fast jag knappast är oövervinnlig. Jag kommer alltid drömma om de största segrarna även om jag aldrig når dit för drömmen i sig ger mig rus och energi nog att fortsätta. Jag kommer vakna varje morgon med en känsla av mening och kraft att påverka mitt liv så länge jag lever. Varje dag kommer vara en balansutmaning mellan tidens rättigheter att ta och träningens förmåga att behålla tillbaka just detta. Jag kommer föra en daglig batalj där krigsplanet innebär att jag ska hålla åldrandet och döden på tryggt avstånd. Jag förmår inte krossa fienden men jag kan tvinga honom huka i sin skyttegrav. Det är en kamp som skärper mitt fokus, vässar varje sinne och motiverar mig att aldrig ge upp.  Behöver jag säga att det aldrig kommer vara över för mig heller? Vissa har musiken, TV-serierna eller en spännande karriär. Jag har träningen och vännerna

På det här området föredrar jag självbedrägeriet alla dagar i veckan framför att se den verklighet som vissa väljer att definiera som allmängiltig. För vad är verkligheten om inte något som vi alla skapar utifrån oss själv? Det finns ingen enhetlig verklighet, inget individuella universum eller subuniversum som är en annan likt. Så jag lever i min egen rymd och i min livslögn där jag springer mina mil, lyfter mina vikter, sover mina åtta timmar, äter mitt halvkilo frukt- och grönt, pressar och dricker min ingefärajuice, bakar mitt glutenfria bröd och förtränger högst medvetet det åldrande som jag vet finns där. Det är som både Jung var inne på, det – den naturliga motsägelsefullheten hos människan. Vietnam-soldaten ”Joker” i den klassiska filmen Full Metal Jacket hade ett fredsmärke på sin uniform samtidigt som han hade skrivit det motsägelsefulla budskapet ”Born to kill” på sin hjälm. Själv åldras jag precis som alla andra men undviker det samtidigt genom min träning. Allt handlar om upplevelse och hur man väljer att tänka om sig själv och sin alldeles egen verklighet,

Och när det oundvikliga, det som bara skulle drabba alla andra, även drabbar mig. När även jag tvingas ge vika för tidens obönhörliga och förnedrande process, så ska jag säga att jag levde på hoppet om jag var det stora undantaget. Jag kommer att konstatera att det aldrig blev över för mig förrän allt tog verkligen tog slut. För mig kommer slutet komma snabbt och oväntat. Jag spenderar hellre än livstid på att antingen slippa tänka på det eller tänka att jag slipper det än att förbereda mig på det.

 

 

Om Anders Herrmann

Idrottspsykolog, löpcoach och föreläsare. Boende i Uppsala men tar uppdrag över hela Sverige. Epost: andersherrmann@gmail.com
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.