Som om vi hade ett val

Ibland tänker jag att jag borde bli rolig igen. Borde göra annat, kanske skriva en bok eller gå på nattklubb. Det finns dagar när jag misstänker att jag skulle må bättre av att stämma gitarren och skriva sorgliga sånger om livets förutsättningar och spela upp dem för de som kan tänkas vilja lyssna. Jag tänker på balans, läser om idrottare som är så glada över att ha ett litet barn att ta hand om så det slipper tänka på idrott hela tiden. Jag läser i mina psykologiböcker om behov som vi människor måste få uppfyllda för att må bra, ser på ett TV-program om träningshets och tänker. Hör de runt omkring prata om att det finns annat i livet. Om faran att gå all in på något, hur sårbar man blir. Jag hör min pappas röst, när han frågar när jag ska sluta springa. Hör för mitt inre gamla flickvänners påpekanden att livet inte bara består av löpning, att det nog är läge att lägga av. ”Du har faktiskt fyllt 30”

Här sitter jag, dryga 10 år senare. Långt ifrån av att ha lagt av. Långt ifrån balans, variation. Jag har försökt men det går inte att kväsa längtan, drömmen, än mindre lägga av, välja bort. Det handlar inte medaljer, tider och personliga rekord. Det är inte längre det som driver mig. Det är något annat som jag inte riktigt får fatt på. Något självklart, invant och mer livsbejakande än något annat jag stött på, vid sidan att det som vi människor kallar kärlek. Jag undrar vem jag varit om jag som 14-åring inte hade upptäckt löpningen. Förmodligen hade jag varit lycklig, på något sätt. Även om jag har svårt att se detta alternativa liv som möjligt. Hur kan jag välja bort, hur kan jag ens överväga balans? Det är ett kort liv vi lever, jag har inte lust att leta balans. Jag fungerar inte så, jag skulle inte vilja ändra någonting. Faktiskt. Jag dricker kaffe och pratar om de där livets förutsättningar med mina likasinnade vänner. Jag har min kärlek, mina böcker, min penna och mina eviga fjälldrömmar. Längre än så räcker inte tanken hos den här av passion och dopamin styrda pojken.

Hon som går bredvid mig hör vad jag säger. Hon ler för hon har hört det förr. Hon, den vackra, säger att jag borde ge upp och bara fortsätta. Att sluta fred med mig själv. Hon säger att aldrig kommer bli så för mig, ett liv med måttfullhet och balans. Det går inte att sluta, det går inte att lura sig själv. Det är som med löpningen som det är med en evig nyförälskelse. Samma längtan, samma offervilja, samma risktagande, samma oändliga, ändlösa njutning.

Det har skrivits så mycket om löpningens makt över oss. Varför vi längtar efter den så fort vi vaknar, saknar den så fort varje pass är genomfört. Vi har olika incitament, olika drivkrafter, men det gemensamma är det som många, de icke-invigda, ibland kallar upptagenhet, träningshets och förflackning. Många är vi som indirekt eller direkt uppmanas att välja annorlunda, förändra vårt val. Som om vi hade ett val! Hur ska de förstå att vi inte har något val? Hur kan vi förklara, hur kan de någonsin förstå utan att ha varit där själva? Jag tänker att vi måste förlåta dem, de som gör övertramp i sitt ifrågasättande. Det går inte att förstå om man inte känt de vi känner.

Jag ser ut genom fönstret och tänker stereotypa tankar om höstlövens färger på skogsstigen och längtar dit. Längtan, alltid denna längtan.

Om Anders Herrmann

Idrottspsykolog, löpcoach och föreläsare. Boende i Uppsala men tar uppdrag över hela Sverige. Epost: andersherrmann@gmail.com
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.