Sätt att hålla ut i grundträningens epicentrum

Lyssnar på musik från min sturm-und-drang-benägna tonår, känner kraften igen, använder den på ett annat sätt nu, får benen att röra sig framåt. Darrande inför första intervaller, ”Har gjort det förr”, mitt eviga mantra. Äter min frukt, dricker mitt vatten, sover mina timmar, andas med magen, går till mitt Inre Vackra rum. Hur känns det i kroppen? Själen? Försöker sätta ord på det. Utvärderar, tänker till, tänker ibland om

Räknar ned dagarna till tills viloveckan, specialträningsperioden, tävlingsperioden och de personliga rekorden kommer. Räknar och motiverar mig, springer mina mi och räknar dem. Gör grafer, för statistik, alltid denna statistik. Inser att det inte gör någon skillnad för själv träningen men förstår samtidigt att det är ett sätt att motivera mig, som om det egentligen skulle behövas.

Sjunger med i refrängen på sångerna jag har i lurarna, de på gymmet tittar konstigt på mig. Lägger stämmor, både under och över. Tänker på musik och kärlek. Tittar ut över gymmet, där jag står på min maskin. Ser biffiga män som bänkar, 10 min vila mellan seten. Det ser skönt ut, avslappnat. Roar mig med att gissa hur många reps det klarar under ett set, gissar oftast rätt. Ser unga kvinnor med misstänkta ätstörningar. Bodychecking och insjukna kinder. Sorg. P1-dokumentär om stress-Sverige. Lär mig, får mina timmar på maskinen gjorda.

Gör storkok med mat, gör det så näringsrikt som jag förmår. Blandar mina återhämtningsdrycker, fryser in dem, sambon blir glad, säger att jag är en raring. Tar med mig den känslan in i långpasset, kanske hjälper det att orka några kilometrar till. Badar i 20 minuter, ser på Wrestling från 90-talet. Sambon verkar inte förstå men är vacker.

Tittar på ”Tunnelbanan” på Kanal 5, det är ett sätt att koppla bort upptagenheten och besattheten av friidrotten. Ser berusade människor omhändertas, inser att jag lever ett gott liv men skäms samtidigt en aning. Att jag jämför mig med de mest sårbara i samhället. Väcker tankar, kommer undan passionen som inte ger mig vila. Vila, planera, drömma, träna. Allt går i cykler, det bästa av liv.

Räknar ner, hälften av intervallerna gjorda nu. 3.20-fart? Hur låg jag till förra året? Jämför, motiveras, drivs. Jobbar på, får oftast jobbet gjort. Känner efter hur rumpan har det, ligger på en boll, känner stolthet över insättningen på intervallkontot. Försöker föreställa mig hur det skulle kännas att göra 3000m under 9 minuter. Förmodligt fruktansvärt jobbigt men en dag har jag kanske kraft att pröva. Ler och promenerar hem.

Skickar meddelande till vänner, träffas i hallen? Njuta och kriga ihop? Tillsammans i den frivilliga smärtan, kan livet bli bättre? Gemensam förväntan, kamp och eftersnack. Det nya fikat.

Jag gör allt som får skeppet att flyta, må så vara att jag ibland missar Det Andra. Ber om ursäkt för min sambo, får behov att förklara mig. Varför jag springer när jag inte springer. Varför jag brinner, varför jag inte kan sluta. Hon verkar förstå detta i alla fall. Tunnelbanan är slut, läser Sagan om ringer för fjärde gången. Somnar och drömmer om fjällen, när jag vaknar tänker jag på nästa pass. Det tar aldrig slut. Giftet i kroppen, allestädes närvarande.

 


 

 

 

Om Anders Herrmann

Idrottspsykolog, löpcoach och föreläsare. Boende i Uppsala men tar uppdrag över hela Sverige. Epost: andersherrmann@gmail.com
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.