Det blir aldrig för sent för sådana som oss

Idag skulle jag ha sprungit 1500m. På hemmaplan med osäker form och kapacitet men ändå. Jag. Tävla. Bana. 1500m. På hemmaplan. Den stora återkomsten eller åtminstone en första byggsten i en återupplivad löparkarriär. Ett obetydligt steg för löparsverige. Ett oändligt sådant för löparen Anders. I snart tre år har jag väntat på detta. Idag skulle jag träda in i den arena jag älskar men idag lufsade jag 14 km i på några av Uppsalas isiga skogsstigar.

Vad hände? Det var ju inte så här det skulle bli.  Själen ville inte idag. Och helt ärligt, handen på hjärtat och allt det där, så har den nog inte velat det sedan jag anmälde mig till loppet. Jag har velat springa, längtat till loppet, so far so good. Men den normala och förväntade nervositeten har tagit sig annorlunda, mer frapperande uttryck. Ångest. Inte tävlingsångest, den kommer vi aldrig undan, utan mer ”Ska-jag-verkligen-göra-det-här?”- ångest. Jag har känt ett motstånd, inte förnuftsmässigt men ett diffust själsligen sådant. Som en själslig tinnitus, en rastlöshet som inte ger mig någon vila. Det har knutit sig i magen på mig, en signal som mindre signalerat att detta kommer bli jobbigt än en mer att jag inte borde. Inte kan. Inte vill.

Jag har försökt, men jag kan inte sätta ord på det, i alla fall inte med ord av förnuftsmässig art.  Jag kan bara sammanfatta det med ett ”nej”. Det går inte. Vill inte. Inte än. Och det räcker för mig. Vill jag inte så vill jag inte. Enklare och svårare än så är det inte. Enkelt i det att jag gjorde det själen sa åt mig. Svårt för att jag känner ledsenhet, sorg och en viss dos rädsla.  Äsch då, säger en förnuftig del av mig. Vad spelar en inställd tävling för roll? Du har framtiden för dig och du har lång tid kvar att träna tills de lopp som faktiskt betyder något.

Du verkar inte förstå, genmäler själen. Du förstår som vanligt inte sammanhanget, symboliken och kopplingarna. Jag vet mycket väl att ett överhoppat stålbad medelst en och halv kilometer mjölksyrastinn språngmarsch i en hall med torr luft inte gör någon skillnad i längden. Men hur ska jag få dig att förstå att detta är en signifikant händelse i en glasklar utveckling? En indikation på att förutsättningarna och villkoren för mig delvis har förändrats. Kanske tillfälligt men ändå är de annorlunda, här och nu. Tre års uppehåll har satt sina spår i mig. Fött nya rädslor, närt en osäkerhet som jag inte behövt deala med förut. Inte så mycket rädslan att inte kunna prestera. Det handlar inte om att springa bra på tävlingar. Inte heller om att vinna. Inte längre. Det handlar heller inte om att persa då denna ynnest ligger år framåt eller rentav i nästa liv. Det handlar om hotet att tappa glädjen till löpningen och då framförallt tävlingslöpningen. Det handlar om rädslan om att tävlingarna ska bli ett tvång. Att förberedelserna inför dessa ska bli en renodlad mara snarare än klara inslag av förväntan. Det handlar om att förutsättningarna har förändrats sedan mitt långa uppehåll. Jag får inget gratis längre. Det fanns en tid när jag kunde tävla varje helg utan att reflektera över om jag skulle orka både förbereda mig eller genomföra loppet. Kanske detta fjäderlätta och enkla förhållningssätt kan komma åter men just nu är det inte så. Men kanske är det inte avsaknaden av detta som jag sörjer utan snarare saknaden efter ett nytt förhållningssätt. Jag står här liksom naken, förutan mentala strategier att hantera min älskade tävlingsidrott.

Jag förstår att det ni läser kan jag vara svårt att förstå. Det är givet, jag förstår det inte själv. Jag gissar att jag behöver tid, mer tid än jag trodde. Tid att träna, skapa bättre förutsättningar men även tid att ge mig själv tid för reflektion, eftertanke och ett sökande efter sätt att förhålla mig till idrotten. Förmodligen tävlar jag inte på länge, kanske gör jag det trots allt. Läget är oklart och det är en ovisshet jag måste härbärgera.

Allt detta tänker och känner jag, när jag springer i mina skogar. Min trygga plats, min eviga kärlek. Lugn, sorgsen, uppgiven och hoppfull springer jag där, ser arenan jag skulle tävlat i på avstånd. Lockande och skrämmande. Precis som det ska vara men ändå annorlunda. Jag känner att jag gråter, det var länge sedan. Magknipen är borta. Det luktar liksom liv idag och jag tänker att det aldrig blir för sent för sådana som oss.

 

Om Anders Herrmann

Idrottspsykolog, löpcoach och föreläsare. Boende i Uppsala men tar uppdrag över hela Sverige. Epost: andersherrmann@gmail.com
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.