När tidvattnet vänder – på gränsen mellan skadad och skadefri

 

Det är precis när tidvattnet vänder som det gör som ondast. Det är då jag måste skydda mig. Jag måste skydda mig från de som rör sig på det sätt jag vill röra mig. Från solen, från det vackra och meningsfulla, det livgivande. Jag måste skydda mig för jag bländas. Just nu, just här precis när det vänder, precis när min kropp och själv hade vant sig vid flod men ännu inte haft en chans att anpassa sig till den precis annalkande ebben. jag kan inte vara där, vill vara där. Vill vara med och leka, vill inte vara med och leka. Lite som min bästis ibland truliga tre-åring i hallen på morgonen – ”vill ha overall, vill inte overall”. Treåringen i mig är arg, trotsig på det jag inte kan få just nu. Den påtagligt äldre i mig förstår att jag borde vara med. Lite grann, på det sättet jag kan. Just nu. Jag vet hur floden känns, jag vet att jag överlever ebben. Det är som för mig som för alla människor. Flod och ebb. Glädje och sorg. Framgång och fiasko. Mening och känslor av meningslöshet. Ibland tänker jag att det är en tröst, ibland hjälper det inte. Jag saknar människorna i solen men jag måste hålla mig i skuggan en liten stund till. För att överleva

Men det är fortfarande precis när det vänder som det gör som ondast, när jag är som mest förtvivlad. Vad ska jag göra med alla drömmar? Alla förhoppningar? Det är inte flod längre men heller inte full ebb. Drömmarna finns fortfarande kvar, men det finns få steg att ta för att närma dig dem. Det är inte tid att ge upp men heller inte tid att drömma. Ingen tid för handling, en tid utan givna förutsättningar och rutiner.

Så jag gör som jag alltid gör, när tidvattnet vänder. Jag står så stabilt, i gränsen mellan flod och ebb. Väntar på att det ska vända, även om det är den svåra ebben som står till mitt förfogande. Jag vaknar tidigt och gör mitt jobb, jag gör det förmodligen rätt bra. Jag säger till dem jag älskar att jag älskar dem, vattnar mina blommar så de inte dör. Jag skriver om det floden för med sig, skriver om ebbens tid för reflektion. Jag väntar på ebben, väntar på ett slags lugn, en visshet. En plats för handling. Livet, löpningen, är fortfarande goda ting, men dess ovisshet, här på gränsen mellan flod och ebb, är fortfarande det svåraste jag vet.

Om Anders Herrmann

Idrottspsykolog, löpcoach och föreläsare. Boende i Uppsala men tar uppdrag över hela Sverige. Epost: andersherrmann@gmail.com
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.