En evig tonårsförälskelse

Bästis, varför älskar du det du älskar? Löpningen alltså. Senast vi dryftade ämnet hade du många teorier. Du sa något om känslan under och efteråt. Friheten och lättnaden att under några timmar vara fri från den du förväntar dig att du bör och måste vara och göra. En positiv förstärkning i att uppleva den totala friheten, en negativ sådan i att slippa det som vi alla vill slippa ibland. Du sa något om ett slags meningsskapande, en idé om att aktivt skapa en mening som vi alla kan sakna ibland, där mitt i vardagens rutinmässiga och repetitiva epicentrum. Du sa något om spänning, att på egen hand skapa situationer av relativt enkla fysiska kampsituationer. Situationer som är evolutionärt skapade och rustade att utöva men som det moderna samhället i all välmening har bestulit oss på. Jag minns också att du snackade om nyfikenhet inför din egen kropp och ditt psyke. Att löpningen inte bara är ett enkelt sätt att se vad som händer när dessa två utmanas men också ett sätt att utveckla de båda. Du sa något klyschigt om att löpning ger dig en möjlighet att leva efter devisen en sund själ i en sund kropp. Jag utgår här ifrån att du bortsett från de perioder när du tränar ner dig i skorna och låtit både kropp och själ lida för din kärlek till löpningen.

Jag har tänkt lite, bästis, det vet du att jag tycker om att göra och är i mina goda stunder hyfsat bra på. Jag minns att du en gång sa att du inte egentligen inte är speciellt bra på något annat än att springa. Mil på mil, pass efter pass. Du sa att du tidigt i ditt liv insåg att du aldrig kommer ha som ambition att bli riktigt bra på många saker, åtminstone inte samtidigt. Att vi har blivit grundlurade av en rad normsystem att det är bra att vara bra på mycket. Kompentent inom mycket, men riktigt bra. Tvekis där, minns jag att du sa. Ambitionerna har varit många. Jag minns tydligt dina rörande försök med bollar, elgitarrer och bokskrivarambitioner men jag minns också att du sällan försökte dig på dessa saker på samma gång. En sak i tidigt, undersökande, letande efter något att gå upp i, något där du kunde utvecklas utan att se en tidig barriär. Jag vet att du vet att det inte stämmer men du är något stort på spåren, bästis. Varför bli riktigt bra på flera saker? Men jag undrar, varför älskar du just löpningen? Kanske var det så att det var just det du var bäst på eller kanske snarare: löpningen var det första du upptäckte att du faktiskt var bra på. Och detta i en tid när du som andra av tonåren förvirrade människor desperat sökte efter något konkret att hålla fast vid. Något som gav struktur och mening i en tid då våra liv inte sällan är av den motsatta karaktären. En trygghet. Dina egna regler i en högstadiekontext där de vackra och ohämmade styrde med järnhand. Snacka om inlärningstillfälle, bästis! Och snacka om att det inte är konstigt att känslan och beroendet består, en sådär 28 år förvirrande men rätt goda år senare. För är det inte med löpningen som när du var 14 år? Din oas, kanske en tyst och högst personlig revolt och protest mot de normer och regler du inte riktigt köper. Något du känner att du faktiskt behärskar, fullt ut. Born to run, men på ett mer personligt än evolutionärt plan. Kanske är din löpning idag en process av igenkänning och familjaritet från en tid då löpningen kanske inte räddade, men lyfte upp ditt liv till nya höjder. Kanske har löpningens funktion för dig förändrats genom åren. Mer fokus på tider och medaljer, fokus på utveckling och det att undvika skador. Men nog känner du det ibland, mitt i prestationens hat-kärleksmässiga grepp. En evig tonårsförälskelse. Som ett röst från förr, som förmodligen aldrig kommer sluta viska och locka.

Om Anders Herrmann

Idrottspsykolog, löpcoach och föreläsare. Boende i Uppsala men tar uppdrag över hela Sverige. Epost: andersherrmann@gmail.com
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.