Paradoxala drömmar om mängd, fart och tävlingar

Måndag och tillbaka från jämtlandsfjällen. Åtta dagar blev det den här gången. Gott för själen, sämre för löpformen. Ont om mat i kyl och frys. Rör ihop havregrynsgröt med frysta bananer plus några stekta ägg. Kaffe utan påtår och så iväg till ett café för arbete med kundernas träningsprogram blandat med eget träningsplanerande.

Det står på internet att en bör ha många saker i livet som känns viktiga. Så är det. Man blir rätt sårbar annars, de perioder som löpningen inte fungerar. Samtidigt, som min löpar- och tränarkollega Fredrik Swahn säger, varför bli bra på flera saker? Nu kategoriseras ju det att vara i fjällen knappast som något ”man blir bra på”, men ni förstår poängen. Att ha andra saker än idrotten i sitt liv är viktigt men vill du bli riktigt bra på att springa, se till att detta andra är rent återhämtande saker, inte något som kräver engagemang och ambition.

Som vanligt så här års så står jag och trampar mellan det att springa bra på höstens tävlingar och att komma igång med grundträningen. Jag behöver mer grundträning. Mycket mängd. Väldigt mycket. Mängd gör mig bra. Tveklöst. Jag har grundtränat helt okej sedan juni. Många veckor med 9-10 mil. Tyvärr inte lika stor mängd kvalitetpass. Har heller inte sprungit någon tävling i år så planen är att få till några lopp. Inte kommer det gå fort. En titt i träningsdagboken bekräftar det jag hade på känn – de riktigt tuffa intervallerna har inte blivit många. Hade något på gång i april, såg fram emot en vår – och sommarsäsong. Men ett banpass på 10x300m fick min pereneus att gnälla rejält, något som den gjorde i 4-5 veckor och så var den tävlingsperioden körd. Hamnade i en inre konflikt. Gjorde jag fel som började trycka på på intervallerna? Hade jag kunnat undvika skadan? Förmodligen. Men hur kunde jag vetat? Symptomfri innan passet. Att som jag vara överrörlig gör att jag har potential att bli bra enligt min naprapat. Men det gör mig också sårbar för skador. Bra och skadebenägen. Vilket oxymoron!

På tåget hem från Jämtland gör jag upp en plan som känns som en bra kompromiss. Springa några tävlingar i september. Sen. Kanske terräng-SM i Umeå i oktober om formen tillåter åtta förmodat backiga kilometer. Förmodligen gör det inte så. Kanske springer jag ändå. Kul att vara med? Tveksamt. Om kapacitet och form vacklar. Men bra träning är det. Att tävla. Sen blir det som bekant höst och vinter. Och grundträningsperiod. Längtar dit. Men vill samtidigt springa snabbt. Svår ekvation att lösa men nu har jag i alla fall en plan som jag måste tvinga mig själv att följa. För att ens kunna utvärdera.

Lämnar caféet  ger mig ut på 15 km lugn distans i Hågadalen. Lagom lugn start efter en dryg veckas löpvila. Darriga ben men solen i ögonen. Inte många människor ute nu. Nästan som i fjällen Semestern är slut för de flesta förvärvsarbetande, elever och studenter sitter i sina bänkar. Lyssnar på Kents första skiva under passet. De var lika bra då som de var under sitt sista år som band. Sånger om ensamhet. Passar en långdistanslöpare bra.

 

Om Anders Herrmann

Idrottspsykolog, löpcoach och föreläsare. Boende i Uppsala men tar uppdrag över hela Sverige. Epost: andersherrmann@gmail.com
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.