Ovilja, nära maxpuls och spenatsoppa

Första intervallpasset på tio dagar står på schemat. Korta intervaller i någon form. Bestämde mig i sista stund för att göra det enkelt för mig. 12×60/30 sek i tänkt tävlingsfart på 5 km. Tvekade lite innan jag gav mig ut. Gruvade mig. Lite för att rumpan min var lite väl stel, trots nål – och massagebehandling igår. Också för att jag sov lite dassigt igår. Har alltid svårt att sova efter att ha lett träningspass på kvällen, vilket jag gör på måndagar. Men allra mest för att intervallpass är jobbiga. Gör ont. Jag kommer nog aldrig lära mig förhålla mig till smärtan på ett neutralt sätt. Gruvar mig alltid över att springa intervaller och tävla. Men dessa pass måste bli gjorda, de också. Egentligen är det konstigt. Smärta i form av mjölksyra är egentligen inte farligt. Det är bara en signal från hjärnan, något i stil med ”nej du, nu får du ta det lite lugnt här”. Ska det vara så svårt att acceptera detta, likafullt som det går att lära sig att förhålla sig till och fullt ut acceptera negativa känslor som sorg? Uppenbarligen. Jag gissar att smärta har alltför stark förkörsrätt jämfört med andra fysiologiska reaktioner. Att smärta faktiskt är en signal vi inte kan ignorera.

Precis innan jag ska dra iväg får jag ett mail från en intresserad kund. Säger att hon hört mig omnämnas (i positiva ordalag) på Malin Ewerlöfs och Petra Månströms pod. Kul! Fick hornen att växa lite så iväg kom jag. Inte gick det snabbt men hög maxpuls, 174, vilket är nära min (förmodade) maxpuls. Bra bra. Men det känns att jag har latat mig i en vecka. Klassiska symptom efter ett uppehåll. Lätt att komma upp i hög puls för att benen är pigga men långsam fart då man tappat form och löpkänsla. Brukar komma tillbaka snabbt dock så jag följer min inslagna väg. Lugn jogg några dagar och så kanske en start på DM 5000m på lördag. Har inte sprungit 5000m bana sedan 2014! Var det verkligen så länge sedan? Då vann jag EM-brons i M35. Känns som ett annat liv efter de senaste årens skadeproblem. Blir det en start på lördag får jag hoppas på ett DM-brons

På nedjoggen möter jag Alexandra. Hon ser sur ut. Uppenbarligen har det gått långsamt för henne. Bränn spikskorna, det blir inget DM på lördag säger hon. Jag berättar att det kändes lika illa för mig. Det verkar då som att hon vill springa DM trots allt.

Hem för middag bestående av majspasta, stekt ägg och spenatsoppa och en förhoppning om bättre sömn inatt. Ska påbörja en bok om kriget som aldrig tar slut, det i Afghanistan. Bra böcker brukar ge en god nattsömn så jag hoppas jag lånat rätt bok.

 

 

Om Anders Herrmann

Idrottspsykolog, löpcoach och föreläsare. Boende i Uppsala men tar uppdrag över hela Sverige. Epost: andersherrmann@gmail.com
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.