Återhämtning och det att undvika psykologisk terror

Flyttkaos. Efter 11 år på samma adress så måste även jag genomlida detta elända att flytta. Hemskt att genomföra, underbart att få det genomfört. Sålunda har det inte varit optimala förutsättningar för denna alltid, för återhämtningen, så avgörande sömnen. Jag vill inget hellre än att fokusera på idrotten men bland lådor och enstaka uppsättningar av bestick och tallrikar så får jag vara ödmjuk inför vad jag kan prestera just nu.

7 km lugn distans blev det idag. I den härliga, lugnande skogen. Runt 5.30 -fart, puls runt 130 vilket är högre än vanligt men inget smärre katastrof. Inte mycket till pass och inte speciellt skönt men väldigt välgörande för återhämtningen. Att ha dagar med total löpvila har aldrig fungerat återhämtande för mig. Det gör mig bara seg. Lugna joggpass mellan intervallpassen har alltid varit min melodi. Ibland så kort som 5 km men likaväl återhämtande jogg. Ibland alternativträning som crosstrainer och testcykel. När jag var i mitt livs form 2015 sprang jag i princip varje dag i ett år. Hoppas innerligt kunna komma dit igen. Volume is king.

Får en relevanta fråga från en av mina adepter. Lidingöloppssatsande Nina frågar om man måste tro på att man ska klara vissa saker i livet för att fullfölja, dvs tro på sig själv. Funderade ett tag. Viktig fråga. Något jag själv funderar mycket på. Svarade jag personligen tror på att man inte måste tro på att det ska gå men väl tro att kan finnas en chans att det kan gå. Jag tänker att det fulla tron på sig själv är en lyxvara som när den infaller sig såklart gör arbetet långt mycket lättare att genomföra. Samtidigt, att förlita sig på och liksom kräva av sig själv att känna så hela tiden, det gör en väldigt sårbar för negativa tankar. Jag tror stenhårt på att acceptera att nej, ibland tror jag inte på att det ska gå men om jag fortsätter att göra jobbet, ja då har jag inte stängt dörren den stund då man börjar tror på det. Jag tror det som gör att många känner att de måste tro på sig själva är att vi har svårt att stå ut med ovissheten. Att det kanske inte går. Ett sätt att undvika den rädslan är att välja en ytterlighet – det att intala sig själv att det går (utan några övertygande bevis på att så är fallet) eller att man ger upp helt. Slutar försöka. Ingen av dessa fungerar speciellt bra. Tänk om vi kunde acceptera ovissheten. Att det kanske inte kan gå ibland går det inte, men ändå¨gå i värderad riktning, dvs sträva mot vårt mål? Tänk vad mycket lättare det vore. Att slippa lägga på oss pressen att tro på oss själv. Jämt och ständigt. Snacka om psykologisk terror att alltid behöva tro på sig själv

Men i slutändan, ja man måste tro på sig själv och målen någon gång då och då. Om man uppriktigt och alltid tror att det absolut inte finns en chans, ja då kanske man bör revidera målen. Eller börja med något annat. Jag har för anmält mig till spjut på DM i helgen förresten.

 

Om Anders Herrmann

Idrottspsykolog, löpcoach och föreläsare. Boende i Uppsala men tar uppdrag över hela Sverige. Epost: andersherrmann@gmail.com
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.