Oflyt

Två lugna träningsdagar. Distans 7 och 10 km. Kroppen seg, själen någon annanstans. Dålig flyt, desto mer flytt. Och dålig sömn. Men snart är flyttjobbet gjort, sen fullt fokus på grundträning. Stryker mig på DM 5000m i helgen, planerar istället in ett testlopp på egen hand – 6 km med 85% av maxpuls i snitt. Lagom tufft. Allt för att spara på mina mentala resurser. Sitter ensam på café och spelar schack online. Det går bra, vilket brukar vara ett gott tecken på mental form.

Får en fråga från en av mina andra adepter. Han skriver att tycker distanspassen är tråkiga. Undrar om det finns något knep för att göra dem roligare. Skriver något om att lyssna in sig på nya musik, variera rundorna och använda pulsklocka för att använda distanspassen som datapunkter hur man ligger till i träningen. Inget nytt under solen. Och tveksamt om det alltid hjälper. Jag ser förvisso distanspassen som kryddan i träningen. Mindre träning, mer avspänd motion. Att lufsa i skogen 1-2 timmar kan vara den bästa medicinen mot stress och svåra känslor. Men på fel dag kan ett långpass kännas just som ett långt pass. Bara. Antar att det är precis som t ex i en relation – det finns (förhoppningsvis) trevliga men även mindre trevliga aspekter inom dessa områden som man inte kommer runt, om man vill gå i värderad riktning (=vara kvar i relationen).

Avslutar arbetsveckan med att köra ett kortare corepass på gymmet med Alexandra och sedan jogga ovan nämnda mil. Bra att få in lite fler corepass i träningsrutinen, det är en av de få prehabmomenten som jag tror fungerar för mig. Vill inte löpvila i åtta dagar på bra länge nu.

 

Om Anders Herrmann

Idrottspsykolog, löpcoach och föreläsare. Boende i Uppsala men tar uppdrag över hela Sverige. Epost: andersherrmann@gmail.com
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.