Hur bra kan man bli?

Sammanfattar en mot alla odds bra träningsvecka, givet semesterben och brist på återhämtning. 90 km. Dubbla kvalitetspass. Inga allvarligare skadekänningar. Nöjd. Indikerar att jag åtminstone har förbättrat förmågan att träna. Bestämmer mig preliminärt att gå just på det linjen. Träna. Inte tävla. Förmågan att tävla tar tid att bygga upp efter ett längre uppehåll och kräver dessutom tung och kontinuerlig grundträning för att kunna genomföras. Jag saknar båda just nu.

Alexandras syster frågar vad hon gör milen på just nu. Runt 40 svarar hon. ”Jaha! Då ligger du inte långt efter hon som vann Tjejmilen på 34 min”. Rörande men ett rimligt antagande, om man inte är inne i löparsvängen själv. Inte har koll på hur oändligt mycket sex minuter är på 10 km, särskilt på den höga nivån. När jag gjorde milen på 32.53 sa min mamma att ja, nu är du nära en finnkampsplats, bara 3-4 minuter att kapa. Hon väntar fortfarande på att jag ska göra den kapningen, min fina mor. Man kan se det som en ego-boost i självbedrägeriets sanna anda. Att andra tror man är nära den absoluta eliten.

Vi pratade lite om det igår, jag och Alex. Hur bra kan man egentligen bli? Hur bra vill man bli? Hur bra tror man att man bli? Vad är man beredd på att offra för att nå dit? För mig blev det kortfattat så här:

Trodde, innan jag började springa,  att jag skulle kunna göra milen under 40 (ingångsvärde ca 41 min) → gör milen på 35 efter 1.5 års träning. Chock! → tror jag kan göra milen under 33 → gör 32.53 1.5 år senare → tror jag är en supertalang som ska göra milen under 30 snart. Det här är bara början. Det finna ingen gräns! Nu börjar det på allvar! → offrar om inte allt, väldigt mycket för att följa drömmen → blir inte mycket bättre.

Det finns många förklaringar till att jag inte fortsatta utvecklas. Den mest uppenbara är att utvecklingen givet stannar av när du börjar närma dig ditt bästa jag. Men nog så betydelsefullt är att den träning som krävs för att fortsätta utvecklas på den hyfsat höga nivå jag befann mig på kräver både ej rejäl dos styrka i kropp och själ för att klara av. I mitt fall var själen definitivt mer med på banan än kroppen. Ville mer än kroppen klarade.

Det är således väldigt svårt att förutspå hur bra man kan bli. Vissa svarar blixtsnabbt på träningen i början men stöter på patrull när man börjar närma sig den verkliga eliten. Andra har en långsam utveckling men går ”hela vägen” mot eliten. Jag trodde aldrig jag skulle göra sub33 på milen men jag trodde heller inte att jag inte skulle bli bättre. När jag väl var där. Och kanske är det det som är så spännande med vår så mätbara sport. Att inte riktigt veta vilken potential som finns där inne i dig. Träning (och särskilt under grundträningen!) är lite som aktiemarknaden. Du investerar i saker där utdelningen kan bli stor men det finns inga garantier och det går definitivt inte att förutspå utvecklingen. Även om kapaciteten när man tränar är som börsen – det går oftast uppåt över tid.

Idag är det måndag. Träningsdag. Distans, prehab och corepass på Friskis & Svettis. Dags att ge mig ut på den förstnämnda.

 

Om Anders Herrmann

Idrottspsykolog, löpcoach och föreläsare. Boende i Uppsala men tar uppdrag över hela Sverige. Epost: andersherrmann@gmail.com
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.