Rekord i tråkighet

Ibland är det inte kul, detta inrutade liv. Vakna, ibland morgonpass. Iväg till arbete och sen lunch- eller kvällsträning. Kanske fika med en vän i någon halvtimma om jag har tur och sen hem för intag av (mycket) mat och återhämtning, gärna med en längre andningsövning. Efter klockan sju på dagen i princip slut för min del. Om jag orkar pratar jag och min sambo om varandra en kvart, tjugo minuter. I bästa fall spelar jag gitarr i fem minuter, kanske tvingar jag mig själv till det. Sen ligger vi och tittar på en dokumentär om livet i Sydamerikas öknar på Kunskapskanalen någon timme för att sedan gå och lägga oss. Och så på det igen. Varje vardag. Mer än så orkar jag inte. Längre än så räcker inte resurserna. Behöver all återhämtning jag kan behöva.

Det finns stunder då jag tycker synd om min sambo. Jag måste ha slagit något slags rekord i tråkighet, säger jag till henne ibland. Men hon verkar dela denna min förkärlek för träningssbubblor och vardagslivsinrutning. Jag har väldigt tur inser jag. Misstänker att det är få som skulle stå ut med detta asket-liv. Ett liv jag har valt helt själv. Inte för att kvala in till något OS, inte ens för att tillhöra någon absolut Sverigeelit. Utan för att förbli en vass veteranfriidrottare. En snabb farbror som fortfarande leker elitidrott. Egentligen är det underbart, för min hjärna har svårt att veta skillnaden på vad jag tänker och hur det egentligen ligger till. Detta underbara självbedrägeri. En kund till mig, som också har passerat veteranåldern 35 år, var inne på samma funderingar. Att fortfarande vilja satsa, trots att man kanske har sina bästa tider bakom sig. Fast bara kanske. Egentligen är det enkelt. Vill man så vill man. Det är svårt att välja bort det man vill. Lite som Hjalmar Söderberg sa om kärlek – man väljer inte själv. Man känner det man känner, längtar dit man längtar. Jag älskar längtan och att agera på den. Och jag älskar platsen dit min längtan vill ta mig. Fortfarande. Giftet. Drogen.

Så allt är som det ska. Det är så här det känns, så här det ska vara. Under grundträningens obönhörliga inrutning och belastning. Ligga på, hela tiden ligga på. Stressa kroppen att utvecklas men samtidigt hålla skadorna på behörigt avstånd. Balans mellan belastning och återhämtning. Vila ibland men inte lika ofta som under, den i jämförelse, lyxiga tävlingssäsongen. Lugnt, långsamt och långt, alltid långt. Fylla på kontot med så mycket man mäktar med och äta mer mat än jag egentligen orkar. Ge akt på grundträningens symptom, bestämma sig för vilka som är acceptabla och vilka som indikerar att man är på väg mot fel sida av den tunna linjen mellan ned – och överträning. Lätt halsbränna då och då under de längre passen. En tvetydig ovilja till de tuffare intervallerna. Ömma muskler. Omättlig hunger. Frågan vad man egentligen gör med sitt liv, varför man utsätter sig för det här. Allt det hör till, ligger på rätt sida av den där linjen. Det ingår i spelet. Lite som att gå på en lovande dejt. Det känns förväntansfullt och rätt att göra det, även om man alltid hoppas att dejten ska ställa in i sista stund. För att komma undan de jobbiga känslorna. Sömnproblem, ångest och konstant hög vilopuls hör till symptom man måste ge akt på. Då är det läge att vila. Våga spontanvila. Det svåraste som finns för oss långlöpare.

Så fortsätter det och ska så göra fram tills det att snön släpper någon gång i april. Mil efter mil. Inrutade dagar, veckor och månader. Inte är det kul alltid, men satan vad bra man kan bli och öka chanserna slå personliga rekord. Om inte annat i tråkighet

 

 

Om Anders Herrmann

Idrottspsykolog, löpcoach och föreläsare. Boende i Uppsala men tar uppdrag över hela Sverige. Epost: andersherrmann@gmail.com
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.