Jag kan aldrig välja det jag inte tänker

Den sitter där på mig också, den där apan på ryggen som säger saker jag borde göra istället för det jag väljer att göra. Det jag väljer att investera det enda vi egentligen äger i detta liv i. Tid, en lång rad ögonblick med valmöjligheter och vägskäl. Den sitter där och tjattrar något om det som andra bryr sig om och undrar, lågmält men skarpt, varför jag inte bryr mig mer. Om det man säger på TV, i reklamen, vid fikaborden, i Facebook-flödet. Steg mot andra, mot mitten och en förmodat underbar gemenskap. Inte ett egensinnat steg åt sidan. Mot det balanserade, inte det enahanda. Det avslappnade, inte det passionerade. Inte bara idrott, idrott, idrott. Kanske tänker några att jag anser mig vara en, i hemlighet stolt, rebell, när jag pratar om att just välja bort det som man inte bör välja bort, bara för att ingå i något slags rebellskap. En slag förvuxet koketteri.

Kanske har de rätt, drivkrafter kan vara dunkla och oklara. Men ett vet jag och det är jag inte har något val. Jag kan aldrig välja det jag inte tänker, lika lite som jag inte kan välja bort det jag tänker. Det jag vill lägga min tid på, det jag vill lära mig i det här livet. Jag tänker ofta så, att det för mig handlar om att lära mig. Inte åstadkomma, inte bli lycklig, inte alltid i alla fall. Drömmen om lycka är inget jag lärt mig förstå mig på. Jag vill rida på den våg som givits mig och lära mig så mycket som möjligt. Varför det blev idrott och varför det aldrig verkar ta slut, detta sug att alltid lära mig mer, även det är dunkelt. Ibland tänker jag att det är en slump, att det råkar vara det jag upptäckte att jag var hyfsat bra på. Och kanske handlar det om en medfödd nyfikenhet och predisponering att dra saker långt. Fortsätta, jaga utveckling, både gällande insikter och faktiska förbättringar i utförandet. men då för att se vad som orsakar dessa förbättringar. Jag tänker att det är så för vissa människor, att vi vill dra saker långt. Bli bra på en sak, inte på många. Så är det för mig, har alltid varit. När jag var ung var det musik som gällde. Nu är det löpning och det bara växer i en skrämmande takt. Inte bara min egen idrott utan andras. En passion och levebröd. Enahanda men underbart. Och det jag tänker på nästan jämt.

Ibland tänker jag att generalisterna, de som är hyfsat bra på mycket, mår bättre än vi specialister. Mer balans, mindre sårbarhet. Vi som drar saker långt riskerar hela tiden att gå över gränsen. Det är min övertygelse att diversitet och måttfullhet ger störst möjlighet till en liv i balans mellan belastning och återhämtning. Möjlighet till snabbare växlingar mellan aktivitet och vila. Vi som drar saker långt har ofta längre belastningsperioder och måste därför vila längre. Vilket ibland går emot vår natur. Passionen och innerligheten har inte alltid en effektiv kommunikation med den del av själen som har koll på när resurserna börjar sina. Förnuft och känsla, det gamla vanliga som ni redan vet allt om. Men i slutändan tror jag inte vi kan välja, inte jag i alla fall.

För att få sinnesro, för att låta apan tjattra utan att större uppmärksamhet läggs på tjattrets anmodan, handlar det kanske om att omge sig med likasinnade. Helt enkelt. Att hitta och närma sig de som tänker på det som vi tänker. Och de som faktiskt väljer det som de tänker.

 

Om Anders Herrmann

Idrottspsykolog, löpcoach och föreläsare. Boende i Uppsala men tar uppdrag över hela Sverige. Epost: andersherrmann@gmail.com
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.