En rastlös pojke och löpningen

Jag har varit förkyld i veckan. Tre dagars vila. Skönt för de flesta, en everinnerlig plåga för mig. Inte på grund av symptomen i sig utan på grund av den rastlöshet som invaderar mig. Det påminner mig om ett yngre liv. Vad denna rastlöshet gjorde med mig som barn och hur det togs emot. Som barn hade jag så innerligt svårt att sitta still. Hemma, ute bland kompisarna och allra minst i skolan. Jag minns och kanske har jag fel, en positiv kraft i denna rastlöshet. Jag minns den som något som var kopplat till längtan, livskraft. Svårt att minnas hur det kändes när vi var små barn, men det är så jag upplever den nu och känner den när jag ser tillbaka på den. Och det handlade inte om någon bokstavskombination, jag har aldrig haft problem med hyperaktivitet och svårigheter att rikta uppmärksamheten. Skolan gick bra, denna rastlöshet till trots. Det var snarare ett sug efter fysisk rörelse, ett inneboende motstånd att sitta still. Jag minns att jag redan som 9-10-åring tog långa promenader med kompisarna där vi förhörde varandra på engelska glosor och svenska kungar.

Jag behöver inte säga att ett barn som inte vill sitta still inte passar in i normen som innefattas av katederundervisning. Det var inte så att jag sprang runt i klassrummet, nog satt jag på min plats. Men vad ska en stackars skolgosse, med begränsade möjligheter till att emotionsreglera denna rastlöshet, göra med just rastlösheten, längtan att röra på sig? Såklart att den kanaliseras genom att jag pratade med mina vänner. Gjorde planer på små papperslappar, planer som under mellanstadiet förmodligen handlade om vilka europeiska fotbollslag jag skulle spela i när jag blev proffs. Något som inte gick väl hem hos lärarna. Och så dessa kvartssamtal, en produkt av 80-talet där lärare, föräldrar och elever under femton minuter sammanfattar hur läraren tycker det går för eleven. Alltid samma utlåtande – smart men omogen. Använder inte sin talang. Slösar bort sin skolgång. Jag blir arg och ledsen när jag tänker tillbaka, för det var ingen som frågade mig varför jag gjorde som jag gjorde. Hur jag mådde. Vad jag behövde för att må bättre. Mina föräldrar gjorde väl sitt bästa att hjälpa mig, läraren orkade väl inte bry sig, med tanke på den lätt kaotiska slasks jag gick in, men aldrig frågade någon mig vad som hände med och i mig när jag tvingades sitta still timme efter timme. Jag vet inte om det hade gjort någon skillnad, minns inte om jag hade någon form av insikt om vad jag förmodligen behövde. Rörelse. Så enkelt men så omöjligt i en skolkontext byggt för de som klarar det. Att sitta still utan att gå under. Timme efter timme. År efter år. Och så fortsätter det, upp i vuxendomen och medelåldern. Tills den psykiska och somatiska ohälsan tar över i så mångas liv.

Men det är inte detta jag ville skriva om, det har det redan skrivits fler avhandlingar och artiklar om än antalet mil jag sprungit i år. Och jag vill inte vara bitter på ett skolsystem som banar in oss i stillasittande, jag har inget bättre alternativ till hur skolan ska bedrivas. Kanske är jag bara ledsen över att det motstånd min önskan till rörelse gav upphov till, fick mig att tro på dem. Att det var något fel på mig. Att jag borde skärpa mig. Att min så grundläggande naturliga önskan att inte sitta still var en avvikelse, något oönskat. Jag är ledsen över att dessa lärare lurade mig att tro att jag aldrig skulle klara skola framöver. När en möjlighet att få gå ut och röra på mig fem minuter varje halvtimme hade gjort underverk för mig. Det är lite konstigt men för mig var universitetsstudierna, både på grund- och forskarnivå, långt mycket enklare än låg- och mellanstadiet. Kanske förenklar jag det, men jag tror mycket handlar om att det att jag inte längre behövde sitta still hela tiden. Jag kunde välja själv. Minns att jag stod upp på alla föreläsningar på psykologprogrammet. Bara det gjorde en sjukt stor skillnad för min rastlöshet.

Men det som egentligen räddade mig, och fortfarande räddar mig, är idrotten och då framför allt löpningen. Jag har skrivit det förr, jag vet, bäste läsare, men det är så det är. Ge mig mina timmar löpning om dagen och rastlösheten håller låg profil, åtminstone så pass låg att jag kan göra det jag behöver göra. Ett bra jobb, vara en närvarande vän och partner och fatta rationella beslut. Ge mig min dagliga dos och jag tiger still. Jag tackar livet att jag upptäckte detta redan som 14-åring. Gud vet var jag hade hamnat annars. Vart jag skulle ta vägen med all min rastlöshet. Sittande, tigande, lidande. Det är ett smärre mirakel tänker jag.

Igår sprang jag sju kilometer. Även det känns som ett mirakel mot rastlösheten.

 

Om Anders Herrmann

Idrottspsykolog, löpcoach och föreläsare. Boende i Uppsala men tar uppdrag över hela Sverige. Epost: andersherrmann@gmail.com
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.