Mormor, idrotten och kriget

Det var sent 30-tal och min mormor bodde i Tyskland och runt 14 år gammal. I den lilla by hon bodde i, Delemenhorst, var hon redan välkänd för sina idrottsliga talanger. Till skillnad från mig var hon dock snabb, riktigt snabb. Stöta kula och hoppa höjd var hon också vass på. Allra bäst gick det i mångkamp, ”Dreikampf” som hennes åldersklass sysslade med. Långlöpning avstod hon dock ifrån. Att springa 25 varv ”runt, runt, runt” var avgjort ren galenskap fick jag senare höra av henne.  Jag har fått berättat för mig att man utanför den lokala friidrottsarenan kunde höra publiken skandera ”Becker, Becker, Becker”, vilket var mormors flicknamn. Hon hade ögon på sig att Tysklands motsvarighet till friidrottsförbundet och sågs ett framtidsnamn inom friidrotten. Tyskland var på uppgång efter den ekonomiska kollapsen efter första världskriget och allt såg lovande ut, både för landet och mormor. 1939 invaderade Hitler Polen och resten är som man säger, historia. Mormor berättade hon till en början kunde fortsätta idrotta. Civilbefolkningen märkte inte så mycket av kriget. Inte förrän Hitler igångsatte operation Barbarossa och invaderade Sovjetunionen. I takt med att krigslyckan vände så drabbades civilbefolkningen allt mer. Matransoner infördes, ransoner som stadigt krympte. Snart började bomberna falla över Tyskland. Förutsättningarna för elitidrott krympte och försvann. Mormor förlorade inte bara sin karriär utan även sin fästman som föll i Stalingrad 1943. Hon mötte snart sin blivande man och tillika min morfar. Kriget överlevdes och barnen kom – min mor och hennes två syskon. Den idrottskarriär som skulle påbörjas, blev lagd på is och snart glömd. Tyskland var i ruiner. Delar av hennes familj stupade.  1951 flyttade familjen till Sverige. Morfar öppnade en tandläkarmottagning i Furudal och mormor var hemma med tre barn. Ingen tid till idrott. Glåpord på gatan – ”Nazist-svin”. Som om alla tyskar per se vore Nazister. Utanförskap och frustration. Nytt hem men inte hemma.

Det är sent tio-tal och jag lever i Sverige och är 42 år gammal. Jag tänker på mormor, hur det blev för henne, hur det är för mig. Minns våra samtal om ditt och mitt liv. Hur det känns. Livet och det som ibland aldrig blir av. Var det så här för dig med, mormor? Det gnagande tvivlet, mitt i allt det till synes goda och enkla. Såg du, där i 50-talets Sverige, det jag ser nu, mitt i mitt oktober efter årets första frostnatt? De vackra människorna, de som tycks veta vart de är på väg. De som ler fast det är kallt. De som kan bita ihop utan att visa det. De som kan gömma. De som sätter normen. Försökte även du dra en linje mellan punkterna som representerar det du har, inte har och förlorade. Jag tror det var så för dig, för jag minns vad du sa. Hur det var att i slutet på 40-talet komma från ett sönderbombat Tyskland till ett socialistiskt Sverige. En småstad där små människor viskade om att fascister och nazister hade flyttat hit.  ”Nazist-hunden” som er tax blev kallad. En situation som bäddade för en upplevelse av utanförskap inom dig och vår familj som aldrig riktigt släppte genom ditt liv. En känsla av att allt kanske är bra nu men att ändå, en vag känsla av malplacering. Och kanske är det vårt släktarv, mormor. En konstigt behov av att hålla oss på kanten, att liksom stå bredvid och se på utan att riktigt hitta rätt i den breda fåran. Det att problematisera de till synes enkla livsvalen. Att inte kunna bry sig om det som de flesta verkar bry sig om. Ett slags utanförskap som inte alltid är svår. Steget åt sidan som blev ett steg att bevara.

Jag tänker ofta på dig, mormor, när jag springer. Tänker att jag fortfarande kan använda det du aldrig kunde använda i Sverige där på 40-talet och framåt. Löpningen som ett sätt att känna sig hemma. Komma i kontakt med det som är jag. Precis som det var för dig när du hoppade, kastade och sprintade. En tillfällig men lättillgänglig bubbla för att stänga ute krigets fasor. Jag skulle önska, mormor, att du hade kunnat fortsätta med ditt idrottande när du kom till Sverige. Att du hade kunnat använda idrotten så som jag gör det. En outsinlig källa till identitet, självbestämmelse och meningsfullhet. När steget åt sidan känns enkelt. Hur kan något som enkelt som löpning ge mig allt detta? Det är konstigt, jag förundras fortfarande. Jag saknar dig, mormor, jag tror du skulle kunna förklara.

 

Om Anders Herrmann

Idrottspsykolog, löpcoach och föreläsare. Boende i Uppsala men tar uppdrag över hela Sverige. Epost: andersherrmann@gmail.com
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.