Inte nu

Inte nu men kanske sen. Världens svåraste sak för en oförbätterlig romantiker som jag. Jag ser det och dem på håll, det och dem som lockar, påminner och drar. De röd- och blålysande löparbanorna, de snöfria skogsvägarna, de nyinköpta löparskorna. Joggarna längs med strandpromenaden, löparvännerna på de sociala medierna. Jag avinstallerar, försöker göra mig fri. Opåverkbar. Vill ändå se, vacklar. Det är en tunn linje mellan inspiration och förkrossad. Gemenskap med utanförskapets tajta ytterrock utanpå

Jag har varit här förut, i denna limbo mellan att kunna träna men inte kunna träna som jag vill, borde. Jag slits mellan tillstånden att allt är som det ska, egentligen, och hur jag tänker att det kunnat vara. Jag pratar med vännerna som är i det sistnämnda tillståndet. Där hjärnan och kroppen vill och kan lika mycket. Där den inre kampen inte behöver tas. Jag avundas dem så mycket att det gör ont för jag minns hur det känns, även om det börjar bli länge sen jag var där.

Inte nu men kanske sen. Något ingen har lärt mig att hantera. Så jag gör vad jag kan, det som ändå lindrar en smula. Ser på bilder från året i New York, den totala friheten och framgångar jag aldrig trodde var möjliga. Träna, jobba, träna, fika, sova. Ett år av enahanda fokus, en bubbla jag alltid längtar tillbaka till när löpningen eller livet skaver. En tid när Inte nu inte var något jag behövde relatera till.

Eller var det verkligen så. Jag läser i träningsdagboken och inser att jag förmodligen var i liknande läge som nu. Att träningsverklighet då också innebar krävd återhållsamhet och en förmodad känsla av att kunna träna men att jag vill, borde, tränar hårdare och bättre. Jag försöker minnas, verkligen minnas, guldåren 2013-2017, åren när allt fungerade och jag vann i princip det mesta jag sprang. Jag minns och påminns om samma känsla som nu. Skador och lägger hämsko på ambitionen och känslan och tanken att snart, Inte nu, kommer jag träna som jag vill och borde.

Jag sitter på mitt favoritcafé i Uppsala, samma som 2007 och 2017, och tänker, drömmer, lever och skriver om löpning. Inget har egentligen förändrats. Så kanske borde jag dra någon slags slutsats av det konstanta i sakernas tillstånd, i alla fall de inre. Jag borde nog like förnumstigt klokt inse att mitt inre tillstånd till lägre grad än jag kanske förstått korrelerar med externa faktorer. Men jag hoppar över det idag också, låter saker bara vara som de är och skriver istället träningsprogram till mina kunder. Här och nu

 

Om Anders Herrmann

Idrottspsykolog, löpcoach och föreläsare. Boende i Uppsala men tar uppdrag över hela Sverige. Epost: andersherrmann@gmail.com
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.