Sådan människa, sådan löpare

Som jag levde och lever, som den jag var, blev och är,  springer jag. Genom löpningen kan jag både manifestera och förstärka den jag var och är. Påminna och erinra mig om vad som driver mig, vad som ligger bakom den jag blev.

Precis som jag som ung av olika anledningar lärde mig att kunna vara ensam, har jag lärt mig vilka underverk avskildheten, den självvalda ensamheten, kan göra för mig. Jag har gått från att vara duktig på att vara ensam till att behöva och njuta av avskildhet. Jag finner, där i det lugna löpsteget, tiden och friden att hinna ikapp med tankar och känslor som tillfälligt fick stå tillbaka när den i mig inneboende ivrigheten tog över. En chans att begrunda och bejaka, att återuppleva och drömma om att få återuppleva. Det är där, i de lugna men målmedvetna löpsteget, löparen och den allvarsamma gosse jag var och den än mer allvarsamma man jag blev, kan mötas och samexistera. Lugnt och allvarligt. Motsatsen till, men för mig en livsnödvändighet, den ivriga och glädjebejakande mannen.

För det finns där med i mig. Ivrigheten, nyfikenheten, passionen, längtan efter och behovet av människorna och närheten. Lika mycket som jag lärde mig om ensamhet, lärde jag mig självständighet och initiativförmåga. Förmågor som baseras på känslor som ivrighet och nyfikenhet. Den livliga och intensiva gossen kanske inte alltid passade in i grundskolans kantiga katederundervising men gosse vad den har hjälpt mig därefter, i en vuxenvärld där möjligheterna växer i takt med förmåga till iver men också självständighet. Ack, denna tveeggade självständighet, så svår att balansera med gemenskap men en balans jag till stor del erhåller genom löpningen, ty i min löpning får självständigheten härja fritt. Min tid, mina regler, mina nycker. Här får jag mitt lystmäte, min dagliga spis av självständighet. Nej, i min löpning rår ingen på mig men här finner jag också utlopp för andra sidor jag som alltid har varit prominenta hos mig. Jag finner nyfikenhet i hur bra jag kan bli. Jag längtar efter att känna känslan av att bara vara springande. Jag känner passion över att göra något jag faktiskt är hyfsat bra på. Jag är omåttligt ivrig att ge mig ut i naturen, på samma sätt som jag som barn tog långa promenader i skogarna i Linköping, bara för att få se hur naturen hade förändrats sedan sist. Ett nostalgiskt skimrande minne som jag i löpningen kan återuppleva. Varje dag, året runt.

I löpningen blir jag den jag var, är och vill förbi de stunder Övriga Livet placerar bojor runt anklarna och farthinder på vägen framför mig. I löpningen, oavsett om det är eftertänksamma långpass eller intensiva intervaller, är jag så mycket jag som jag kan vara. I löpningen hittar jag en vilsam samexistens mellan på ytan motsägelsefulla och rent av paradoxala särdrag som jag anser mig besitta. I löpningen får både existentiellt vemod och livsbejakande lyckoberusning plats. Här kan känslorna vara som de är. Här kan jag vara som jag är, precis som jag är. Och det är lätt att förstå varför jag inte kan sluta springa.

 

Om Anders Herrmann

Idrottspsykolog, löpcoach och föreläsare. Boende i Uppsala men tar uppdrag i hela Sverige. Epost: info@andersherrmann.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.