Inte mycket har varit sig likt med min träning och tävling sedan 2017 eller egentligen 2016 då jag fick min första allvarliga skada i karriären (en stressfraktur i foten). Skadan kom på ett banpass (10x200m/2min i maxfart) och tog några månader att läka ut. Jag kunde tävla en under säsongen 2016 och sprang rätt hyfsat, gjorde bl a 5000m strax över 16.00 vilket bara var tjugotalet sekunder från mitt pers och tog några SM-medaljer på 1500 och 3000m. Detta berodde dock till stor del på att jag kunde ”leva på” 2015, ett år där jag hade tränat mer och tuffare än jag någonsin hade gjort innan. Men även om fotskadan var läkt så kom jag aldrig tillbaka till kontinuerlig och bra träning. Foten kunde ibland ömma, vilket tvingade mig till mycket alternativträning vilket i sig gjorde att jag tappade vanan att träna mycket löpning. Så när jag hösten 2016 försökte trappa upp träningen inför inomhus-VM i Sydkorea (där jag ämnade springa 3000m) så stötte jag hela tiden på patrull i form av nya skador, många som jag hade haft problem med tidigt i karriären. Jag saknade flyt, vågade aldrig köra de riktigt tuffa tempopassen som krävs för 3000m och fick mer ägna mig åt skadekontroll och vidmakthållande av kapaciteten än direkt utvecklande träning. Några veckor innan VM så var jag i princip tvungen att börja chansa lite med tuffare banpass. Jag hade ingen lust att resa till Sydkorea för att glida in på en tiondeplacering utan såg snarare detta VM som en hyfsad god chans till min första VM-medalj, detta beroende på en i grunden ok grundkapacitet och det faktum att jag skulle vara ”yngst i klassen” i M40. För er som följt mig vet att det inte höll utan jag fick ge helt enkelt ge tappt. Bokade av hotellet i Daegu och reste till fjällen och isfiskade en vecka.
I det spåret har det fortsatt fram tills 2019-2020. Bra några veckor, nya problem. Totalvila, alternativträna, jogga, springa intervaller, nya känningar på nya platser. Det är som min veteran-kollega Gunnar Durén skrev i ett av sina inlägg: Om min kropp var en bil så hade jag sålt mig för länge sedan. Så jag gav upp, i alla fall i teorin. Jag hamnade i ett ambivalent tillstånd där jag inte längre vågade drömma om att på allvar kunna springa bra igen men slutade samtidigt inte träna för att just nå drömmen att bli bra igen. Kanske kan man säga att jag gjorde vad jag brukar säga till min klienter i mitt arbete som psykolog: Ta de steg du behöver mot dina mål och värderade riktning, även om du inte tror på det. Du behöver inte tro på att du når dit, i alla fall inte hela tiden. Och kanske var det just det, att jag ibland, små och korta period fortfarande kunde tro på det. För ibland har det fungerat, nästa som vanligt. Intervallerna har börjat närma sig något som kanske, med mycket fantasi, möjligtvis och med en aning visshet kunde likna någon form av signifikant kapacitetsökning. Det kändes som 2015, även om jag säkert hade tappat dryga minuten på 5000m (vilket är en evighet).
Men förra året, detta konstiga år, har något hänt. Skadeperioderna har senaste men säkert blivit både mer sällsynta och kortare. Kanske har jag blivit klokare och fått den nödvändiga insikten om de nya förutsättningarna och därmed kunnat (och vågat) dragit i handbromsen tidigare. Acceptera alternativträningen som en naturlig del i träningen. Se spontana vilodagar som en naturlig del av träningen. Jag har heller inte träningsplanerat i detalj utan nöjd mig med att göra en veckovis översikt och sedan varit väldigt ödmjuk inför behov att justera.
Förutsättningar på arbetet har också ändrats radikalt. Jag jobbar numera helt och hållet hemifrån och med ett jobb jag älskar. Jag kan lägga upp arbetsdagen relativt fritt vilket har gjort att jag hamnat i liknande läge som jag var i som student – att oftast kunna träna när det passar mig bäst, både energimässigt och förhållandemässigt (t ex att kunna springa intervaller i dagsljus). Detta har ökat återhämtningen synnerligen mycket och jag har senaste halvåret kunna träna lika mycket som jag gjorde 2008 när jag var som bäst, näst efter 2014-2015. Jag kanske har fel, jag har haft det förut, men jag tror att jag hittat en formel som fungerar. En strategi som jag tror jag kan följa, utan radikala ökningar i träningsmängd, och som leder mig tillbaka till tävlingsform.
Det går inte att sluta, vare sig att springa eller drömma. Det är otroligt att jag inte tröttnat än, men så är det. Jag har därför bestämt mig att göra en nysatsning på VM-året 2022 där veteran-VM avgörs i Finland (juli). Jag är ingen stor fan av magiskt tänkande eller ”tecken” men jag kommer 2022 vara i samma läge som jag var 2017. Yngst i klassen och tillbaka från en längre skadeperiod. Satsningen innebär kanske inte i första hand än galen ökning i träningsmängd och intensitet, utan handlar snarare om ett ökat psykologiskt fokus. En mental hängivelse och med stort fokus på god och nyttig mat samt prioriterad sömn, vila och återhämtande aktiviteter alltså våga fokusera på sådant som inte är kopplat till träning och tävling. Jag är ödmjuk inför resan dithän, det är som bekant lätt att träningsplanera men svårare att genomföra passen enligt plan. Men jag tror förutsättningarna inte har varit bättre på många år. Kanske har jag getts (av vem i så fall?) en rimlig chans att komma tillbaka, kanske är det som Gandalf säger om hopp ”only a fools hope”. Jag är oavsett vilket redo att ta reda på vilket som är fallet.
Jag vet att jag inte är ensam om detta – att börja våga drömma och ta stegen mot drömmarna. Min ambition är att kontinuerligt dela med mig av min träning under titeln ”Vägen mot VM 2022″, på liknande sätt som jag gjorde 2017. Kanske finner en del av er läsare detta inspirerande och motiverande i era egna satsningar, kanske bidrar det bara till mer brus i en redan brusig tränings-community. Valet är ditt.
