Och så var det här med träningen i april…
Jag slirar lite här, där jag försöker hitta orden. Jag slirar och pendlar mellan huruvida jag ska uttrycka mig konkret eller mer poetiskt, mer av en ansats att sätta ord på känslor än bara berätta hur det har stått och står till.
Om jag så börjar med det förstnämnda, det enkla och rättframma. Fortfarande problem med. Cykel, riktigt tuffa intervaller plus en massa distans, dagligen. Sporadiska löppass på 6-7 km, inte är det bra men inte heller katastrof. Vågar inte chansa att missa fjällvandrarsäsongen. Så jag cyklar på, ibland lidande, ibland njutande, alltid svettig. Syreupptagningsförmågan är mycket god, vilopuls runt 38, det var länge sedan det var så bra, nästan rekord om jag minns rätt. Har nog aldrig lyssnat så mycket på ekonomipoddar som denna månad, ett bra sätt att döda tiden på de långa distanspassen. Unnar mig att köra överkroppsstryrka för första gången på typ fem år. Börjar se rätt snygg ut om jag får förhäva mig en aning. Men det kommer krävas att jag springer bort dessa muskler om det ska bli några sub16 igen.
Själen min, ja, där pratar vi inte om några rekord direkt. Jag saknar löpningen så att jag går sönder. Jag vet inte om jag kan säga att jag hatar att cykla, men jag hatar att inte kunna träna enkelt. Bara snöra på sig skorna och dra ut. Jag saknar känslan av att känna sig lätt, saknar att möta våren i löpande form som jag gjort sedan jag var 14 år. Jag älskar gymmet, denna min fristad sedan unga tonåren, men jag hatar att behöva detaljplanera för att hinna med besöken. En löppass på en mil tar normalt ca 50 min, ombyte och själva passet inräknat. Ett 50 min långt cykelpass tar ofta det dubbla, inräknat ombyte, transport, förberedelser, väntan på att cykeln på gymmet ska bli ledig, själva passet, ombyte och sedan cykla hem. Det blir ett pusslande som egentligen inte är svårt att få till, men jag är fullt medveten om hur lätt det är när det faktiskt ”bara var att springa”. Det fungerar, jag har skapat mig en god rutin men det är en rutin jag vill bli av mig.
Det är lustigt hur anpassbar själen är. I början av denna skada var jag skräckslagen över att tappa allt jag byggt upp under förra året (som var ett bra år). Nu har jag gett upp allt vad god form och lopp heter i år, jag har till och med slutat lida av detta faktum. Nu saknar jag bara löpningen som fenomen. Och kanske är det den lärdomen jag får ta med mig här, att min löpning alltjämt har en dimension som sträcker sig bortom snabba tider och medaljer. Men den klyschan har jag försökt beklä i poetiska dräkter allt för ofta i mina texter, så jag avslutar istället med att säga att jag saknar löpningen. Det kanske skulle kunna sammanfatta hela denna text, egentligen.
