Jag tappar farten, vägen och sikten på samma gång. Jag glömmer vart jag ska, vart jag var på väg och vart jag vill eller ens önskade att jag ville. Jag ser mina vänner, men känner inte deras närvaro. Känner mig Kärleks närvaro men ser henne inte. Jag tappar allt i jakten på det enda. Jag offrar ingenting längre för jag har ingenting mer att offra men är samtidigt smärtsamt medveten om att jag offrat nästan allt för något så fåfängt som en dröm. Jag är en förlorare idag och känner mig precis så.
Jag är som en självsäker boxare som har kaxat upp sig inför en match mot en bättre motståndare och får på truten så det sjunger om det. I bästa fall på grund av brist av insikt om hur det läget faktiskt var och är. I värsta fall att jag faktiskt visste, trots allt. Jag ligger nedbäddad fast solen gått upp, som en sådan som inget vill men inget mer vill än att just vilja, åtminstone vilja tro. Jag ligger där, ömsom självömkan, ömsom självkritisk, ömsom längtande, ömsom uppgiven, ömsom så där underbart ”äsch, nu skiter vi i det här”. Jag hör hur min Kärlek försöker väcka upp mig ur min dvala, jag gör hennes medkänsla men också hennes frustration. Hon finner inga ord som hjälper, för hon vet att inget kan rädda mig från mig själv och det jag är fast i, just Så hon låter mig vara i det som jag är i, min kloka Kärlek, och ber mig följa ut i skogen.
Jag följer med henne men ändå inte riktigt. Jag är fast i mitt beroende, min förbannelse och välsignelse. Inget har ändrats sedan 1994 men jag har också hittat mina mediciner och just där i skogen finner jag en av dem. Den vilar där, precis vid gläntan till skogen där vi vandrar. Stubben, denna kungatron för oss som fastat i sorg och vemod, ett högsäte för oss som behöver naturens förmåga att få oss återerövra vår sinnesnärvaro. En viloplats för oss obotliga naturromantiker att vila i det svåra och helt oförblommerat begrunda det som gick snett och bejaka det och de som faktiskt finns kvar. Jag sätter mig på en stubbe i skogen och låter tiden gå ett stund. Jag sätter mig på en stubbe i skogen och låter allt finnas där, precis som det är. Jag är fortfarande en förlorare just idag men jag finner en slags samexistens, denna dyrbara, svårfångade samexistens av vemod och hopp. Av alla känslolägen jag har haft i mitt liv är den nog den bästa, den mest tydliga, den när jag hittar modet och förmågan att både misströsta och hoppas på precis samma gång. Ingen behöver förskjutas, inget behöver forceras. Jag sätter mig åter på en stubbe i skogen och känner höstens trevande vindar men också en kommande vårvind, långt där framme.
