Minns ni scenen i första filmen av Sagan om ringen, när Boromir träffas av en orcherpil, faller ner – men sedan slänger sig upp igen och fortsätter striden? Är det fler än jag som stundtals identifierat sig med Boromir i just den stunden, när löpningen (och livet) har tagit emot och vi tvingats kämpa vidare?
Som de flesta vet slutade det inte väl för Boromir där på Amon Hen. Han hade trots allt en hel pluton orcher stormande mot sig. Många gånger har jag under tuffa pass frammanat den scenen för att orka lite till: stå ut med tröttheten, härda ut smärtan, få jobbet gjort. Kämpa för att överleva passet.
Men lika många gånger har jag egentligen borde ha frammanat en annan bild: Vattnadal, platsen för vila och återhämtning. De gånger då skadekänningar dykt upp eller när kroppen och själen tydligt signalerat att det inte går att genomföra passet som står på schemat. Ändå har jag, likt en skadad Boromir, kastat mig upp, ignorerat smärtan och slitaget – och fortsatt kämpa. Ofta med bakslag som följd, om än inte lika slutgiltiga som Boromirs.
Bli inte som Boromir. Bli inte som jag. Och viktigast av allt – en påminnelse till mig själv: sluta vara den skadade Boromir som heroiskt reser sig och tar kampen mot alla odds. Vi löpare behöver inte fortsätta strida när vi är skadade, halvsjuka eller helt utmattade. Vi har inga orcher runt oss. Vi har råd att dra oss tillbaka, vila, läka och komma igen.
Frammana gärna bilder av kämpande hjältar – men inte när vi har (metaforiska) pilar i kroppen. Var mer som Rocky, mindre som en döende Boromir. Träna också på konsten att låta löpningen vila när det behövs. Kanske är det just då vi kan resa oss starkare – och slippa vår egen metaforiska likfärd.
