Ser du? Där går han, den osynlige pojken, som vi nu alla ser. Ser du hur han svassar fram med självsäkra steg, med solglasögon och märkbart större armar? Tänk att vi inte såg honom förut, den där nyupptäckta alfa-hanen, eller kanske pojken. Tänk att vi fram tills nu har missat hur hårda de där armarna måste vara. Tänk om vi hade missat att se honom och aldrig fått veta hur mycket spänning och äventyr som ryms där bakom de där silverfärgade solglasögonen. Se hur han går, hur han ser på oss med inbjudande men samtidigt nonchalant blick. Säg, vad kan den där killen inte ge oss, lova oss och lura oss på? Ve oss om vi hade missat allt denna pojke hade kunnat erbjuda oss högstadieflickor, om vi hade fortsatt vända blicken och uppmärksamheten mot Stoffe med den coola frisyren, Gustav med de hårda orden och Jonsa med de hårda nävarna, han som gav vaktis en rak höger så att han, till flickornas illa dolda förtjusning, föll omkull med knäckt näsben.
Tänk att vi ser honom nu, han som gör sina läxor, räcker upp handen på lektionen och oftast svarar rätt, även om vi hatar att han gör så. Var fick han de där solglasögonen ifrån, han som spelade schack när andra slogs och söp? Han som sprang intervaller när andra var bakfulla, han som spelade Nintendo när andra spelade tuffa och svåra att nå? Och hur kan de där armarna ha blivit så stora, hur kan någon så mjuk vara – eller åtminstone se – så stark ut? Kan det verkligen vara så att en kille som mest drömmer, skriver, tänker och i hemlighet för statistik på Ekholmsskolans friidrottsresultat nu har blivit någon som pratar, handlar och helt enkelt visar vart skåpet ska stå, visar flickorna vad flickor vill ha?
Se hur han lyser, hur hela hans väsen bara skriker:
Jag är självsäker
Jag är vacker på något sätt
Jag är intressant
Jag är hård men också mjuk
Och jag vet mer än ni tror
Tänk att de där solglasögonen – av samma modell som Bret ”The Hitman” Hart bar (googla om ni inte vet vem han är) och som han som 14-åring i en wrestlingtidning såg att man kunde beställa från USA – skulle ändra allt. En entrébiljett till synlighet och påföljande revansch för en pojke som inte var rätt enligt högstadiets brutala normsystem, men som ändå på något sätt visste att han visst var rätt. Att han visst hade något att ge, även till högstadieflickor. Han visste, samtidigt som han spelade Nintendo med polarna, sprang sina intervaller, lyfte vikter på fritidsgårdens gym och skrev sina texter och sånger på kvällarna, att han hade något att ge, men att ingen skulle upptäcka honom. Aldrig någonsin skulle de se och förstå vad de gick miste om, högstadieflickorna – och det var både deras och hans egen stora sorg. Tanken kittlade när han såg glasögonen i annonsen, när han visste att detta var vägen in i något slags upplyst rum där allt plötslig skulle synas, armar och glasögon. The whole shebang. Ett fiskedrag skulle kastas iväg, och snart var de alla på kroken, fast utan återvändo.
Tänk att alla de där hantellyften på gymmet i fritidsgården, lika mycket som solglasögonen, skulle ändra allt. Snart skulle även de se, dessa mytomspunna högstadieflickor, hur vacker han blivit. Att även han var cool, precis som Stoffe, Gustav och Jonas, utan att ha hockeyfrilla, svära i korridorerna och slå ner skolpersonal. Det skulle vara vägen in och en nödvändig lektion för högstadieflickorna – eller kanske mer ett slags lurendrejeri: att det tråkigt genomtänkta kan vara intressant, det eftertänksamma meningsfullt, och det lugna tryggt, utan svordomar, alkohol och smäll på käften.
Det blev aldrig några solglasögon från USA. Det visade sig att det inte gick att beställa dem från Sverige. Inte heller blev det några tillräckligt stora armar för att hans desperata önskan att bli upptäckt skulle besannas. Så där fortsatte han att gå genom skolkorridoren. Med vänner vid sin sida, spikskor i väskan och gitarrfodralet på ryggen – men utan att bli upptäckt, utan att kunna lära högstadieflickorna om det annorlunda som inte behöver vara så pinsamt, tråkigt eller helt enkelt ute. Där gick han, och där drömde han vidare om att bli sedd, bli synlig – med eller utan glasögon och svällande biceps.
Där gick han, utan att veta att det skulle komma ett liv efter högstadiekorridorerna.
