Så här är det, vänner. Jag kan inte längre se förfallet, vare sig det kroppsliga och mentala. Jag har, med goda intentioner om att ge mig själv slack, tillåtit mig själv sluta gör det som jag vet fungerar. Det som får mig att hålla ihop, det som gör mig till någon som jag kan tänka mig leva tillsammans med. Jag har tillåtit mig att bli en mental dvärg i en misskött kropp. Jag både förstår och inte förstår hur jag har hamnat här, hur jag har tillåtit det som har skett i mitt liv senaste året fått sådana här långtgående konsekvenser. Jag har glömt det som funkar, anammat det som jag vet drar ner mig och inte förstått varför det känns som det gör. Jag har trotsat min förkunskap, magkänsla och insikt och istället gömt mig bakom tankar om missriktad underlåtenhet mot mig själv och mina långsiktiga behov. Jag har för kropps-och själavård ägnat mig åt kortsiktighet och banala distraktioner. Jag har, i brist på andra lösningar valt att vara på flykt, på rymmen, på väg bort och konsekvenserna äter upp mig och har slitit mig långt ifrån mig själv.
Men så här är det också, vänner. Jag vet varför jag har gjort som jag gjort och jag sitter inte här helt förutan självmedkänsla. Jag känner med mig själv, känner det där lilla men så viktiga pirret av att faktiskt kunna acceptera den väg jag har valt därmed kunna se sakerna precis som de är och hitta en väg framåt. För samtidigt som jag kan ångra mycket av det jag har gjort, så står jag också på min egen sida, om inte annat från mina egna attacker mot mig själv. Jag må döma mitt beteende men jag frikänner samtidigt min mänsklighet och sårbarhet.
Den finns där, precis som när jag var fjorton och precis som när jag var trettio. En försiktig och kittlande känsla av att ha nått botten och att det på något sätt nu det kan börja. En vändpunkt som vi kan kalla Vändpunkt nummer tre. Back to formula. Tillbaka till ritbordet. Åkalla och återkalla känslan, tanken och revanschlystenheten som än gång tog mig bort från den tidens bottnar.
För så här det, vänner, jag är på väg tillbaka till er. Förlåt att jag missade er i allt brus och kortsiktighet. Förlåt att det inte verkar som att jag bryr mig och förlåt mig för min självömkan och självupptagenhet.
Och kroppen min, du som kämpar för själens välfinnande, förlåt all underlåtelse, förlåt att jag inte har sett helheten utan fastnade i enahanda kroppsvård och träning som har gjort mer skada än nytta. Förlåt att jag har gått emot min egen förkunskap och istället fastnat i en dröm som jag nu släpper.
Och såklart du, Själen min, jag lovar att vara på din sida igen, denna gång på riktigt och fullt ut. Lovar att värna din integritet, lovar att stå upp för dig när det stormar, lovar vård vid sjukdom och tacksamhet vid framgång och hälsa. Jag lovar att lyssna, lovar att svara på dina viskningar, lovar att vara lyhörd det gånger du inte ens förmår dig viska. Det kanske till och med blir bra det här, en sedan länge oöverträffad Shape Up, tänker jag , här på den tredje vändpunktens startlinje.
