Det är svårt att förklara, men när jag var liten, sisådär 10–12 år, var jag liksom med på nåder. Inte bortvald men heller inte vald. Inte utstött men heller inte riktigt med. Vald som fotbollsspelare för att ingen annan ville vara målvakt, vald som vän när andra inte hade någon annan att hänga med eller när någon ville hänga ensam – med mig. Jag passade redan då bättre med en kompis än med ett stort gäng. Jag vet inte varför jag accepterade detta. Kanske var det för att jag som riktigt liten, sisådär 6–7 år, var mycket blyg och hade inga vänner alls. Jag tog nog tacksamt emot det som gavs, både att få vara med på fotbollsplanen och bland klasskamraterna. Det var en stor seger för en liten kille, även om den där lille killen väl visste vad premisserna var och vad villkoren om nåder innebar.
Jag minns hur mitt 10-åriga jag tvekande satt med telefonlistan på vänner jag ville ringa, utan att veta om de som sa ja faktiskt ville umgås – eller bara inte hade något bättre alternativ. Jag hatade den känslan och jag förstod inte varför det var så. Varför de varken sa ja eller nej. Varför jag nästan passade in och nästan inte gjorde det. Varför det bara var jag som drogs till böcker, programmeringen på Commodore 64, drömmar om yttre rymden och att fullständigt vilja gå upp i något. Jag ville inte ringa dem, men jag hade inget val.
Det vore nog lätt att avfärda allt som att jag var nörd eller tönt, och kanske var det precis så. Kanske hade jag svårt att hitta dem som också var nördar. För de måste ju ha funnits. I stället fortsatte jag umgås med dem som inte ville umgås med mig fullt ut. De som inte sa det rakt ut men där det märktes. Förutom Pojken Med De Fula Tänderna – han kunde säga det rätt ut. Även om jag hatade honom var jag på något skumt sätt tacksam för att han gjorde det. Både för att jag visste var jag hade honom, men också för att om ingen annan sa det som han, så måste det ju innebära att de andra faktiskt ville umgås med mig, om än på nåder. Jag tog, som sagt, tacksamt emot det som gavs, även om skavet kändes mer och mer ju längre tiden gick med detta gäng.
För ju bättre jag blev på att vara med på nåder – eller kanske mer rätt: ju bättre jag blev på att acceptera att vara med på nåder, vare sig det handlade om fotbollsplanen eller gänget lett av Pojken Med De Fula Tänderna – desto mer ville jag bort från just detta. Jag kan, mer än 30 år senare, vara stolt över den insikten hos mitt unga jag, och tacksam över vad den ledde till när jag fyllde 12–13 och började högstadiet.
Jag vet inte riktigt vad som hände, men allt förändrades sommaren innan terminstart. Jag önskar att jag hade fört dagbok då, för att förstå vad som fick mig att släppa både fotbollen och gänget med Pojken Med De Fula Tänderna. Kanske var jag helt enkelt mer kompatibel med det som högstadiet innebar, rent studiemässigt. Kanske var det avslutet med fotbollen som var den utlösande faktorn, en symbolik som var lätt för en 13-åring att förstå. Jag hade blivit petad som målvakt och fick nu spela mittfältare – eller snarare inte spela alls. En evig avbytare som inte fick hoppa in en enda gång. Inte ens vara med på nåder; bara inte vara med. Det kanske helt enkelt är lättare att lämna ett ”nej” än ett ”kanske”. Och även om petningen då var smärtsam var det också startskottet på något helt nytt, en underbar debut av en ”fuck this”-känsla och en insikt om att jag för första gången helt på riktigt hade valt en väg bort – och kunde välja en väg hem.
Jag var inte färdig med idrott, det visste jag, men jag var färdig med att få vara med på nåder – och inte minst färdig med att inte få vara med alls. Jag har ofta undrat om vägen till gymmet och sedan löpningen var slumpmässig och lyckosam eller uppenbar och självklar. Men det var där jag hamnade, där jag stannade, och det är där jag alltid har varit och fortfarande längtar till. Det blev min plats. Vad vikter och löparskor har betytt för mig är för stort för att beskriva fullt ut, men tvingades jag välja två ord vore det Genuint och Självklart. Känslor som sedan dess varit mitt motto och som drivit mig vidare mot andra platser som gett samma känslor.
Bort från gänget med Pojken Med De Fula Tänderna. Mot träningskamrater, musikvänner och snart djup och ömsesidig vänskap. En berusande känsla av gemenskap som jag så innerligt anat fanns men aldrig fått känna. På så sätt har styrketräningen och löpningen betytt mer än det rent idrottsliga. Det blev en insikt om att det går att känna sig hemma, att det finns människor som är som jag och platser där vi kan vara tillsammans och där vi vill vara. En insikt som drev mig mot den jag är idag. Det måste ha varit omvälvande för mitt unga jag, för jag kan fortfarande känna den hoppfulla, genuina känslan när jag går in på ett gym eller börjar springa – samma känsla som första gångerna. Detta är min plats som jag valt och detta är människorna som är som jag. Vi är här tillsammans och vi vet precis vart vi är på väg. Herregud, det har gått mer än 30 år – och ändå känns det som igår.
Den som tvingats slå sig lös från ett liv som skaver, som inte känns genuint, vet precis hur det känns – den euforiska känslan som kommer efter uppbrottet från det som inte var du till det som faktiskt blev det. Kontrasten att känna sig utanför och innanför, borta och hemma. Vissa hittar hem direkt, men vi som inte gör det vet precis hur skillnaden mellan borta och hemma, utanför och innanför, känns – och det är berusande.
Jag säger inte att den som hittade hem tidigt, den som aldrig behövde vara med på nåder, har gått miste om något. Tvärtom: den som väl en gång känt den känslan kommer alltid bära med sig den. Och hur mycket verkligheten, förutsättningarna och man själv än har förändrats, så finns rädslan att det ska bli så igen kvar. Kanske inte dominerande eller livsstyrande, men som en liten del av ens själsliga baslinje. En röst från förr som lågmält men signifikant lyfter ett varningens finger och tyst yttrar: ”App, app, se upp nu.” Ingen röst att ta helt på allvar, men en som vi behöver förhålla oss till och visa respekt för.
Vi som varit där betalar nog ett visst psykologiskt pris, men den tröstande tanken är att vi förhoppningsvis har lärt oss känna skillnaden mellan att vara med på nåder – och ömsesidighet, gemenskap och genuinitet.
