En plats där jag för en stund kan glömma bort att åldras (träningsläger i vildmarken)

Det föreligger att oundvikligt vemod i den brutala insikten att det för varje år blir allt färre ”första-gången” att uppleva. Alltjämt saker att återuppleva och på
ett visst sätt även uppleva på ett nytt sätt, men färre saker som det verkligen innebär att uppleva för första gången. Ibland med starka känslor, ibland med ett
smärtsamt minne som restprodukt. Oftast inget jag än minns, vilket förmodligen är lika vemodigt.

Men här sitter jag nu ändå, vare sig i någon sedan länge förlorad ungdom eller en inte på långa vägar kommen ålders höst, och inser att jag precis har upplevt något
för första gången. Och inte heller något oväntad eller opportunistiskt utan något jag drömt om länge men som aldrig har blivit av. Jag tog mig äntligen i kragen och
planerade samt genomförde ett träningsläger i vildmarken.

Sex tältnätter lika många tränings- och vildmarksdagar på en plats där människor, stadsljud och välkända miljöer och en alltid som irriterat lockande mobiltelefon
kunde ersättas med en rad möten med djur, ljudet av vatten och skog och platser jag aldrig sett förut, men samtidigt en plats där min stora passion, min stora
kärlek i livet, löpningen, också fick följa med. Den bästa av alla mina världar eller kanske mer världsdelar fick vara med – kärleken till naturen och det vilda,
den eviga längtan till löpsteget och det (inte alltid okomplicerade) behovet av självvald ensamhet. En plats för kontemplation, återhämtning och mental ro men också
upptäckarglädje och fysiska utmaningar. Själ och kropp – vila och aktivitet. Två för mig livsviktiga behov på en plats där jag för en stund kan glömma bort att
åldras.

Planen var lika enkel som skör och som ett mirakel lyckades jag göra denna sköra plan till en verklighet. Hitta en tältplats nära både fiskemöjligheter och möjlighet att hitta mat i skogen men också i närheten av terräng som möjliggjorde både distans- och intervallöpning. Ägna förmiddagarna åt träning, ät det som naturen har givet mig, ägna eftermiddagarna åt mer födosökande och avsluta dagen med det (potentiella) belöningen i form av en måltid av fisk, bär och svamp (samt en del medhavda kolhydrater) samt några timmar bara liggande i tältet för att ta in inre och yttre intryck. Tankar på saker som var och som jag önskar åter skall komma, processande av löpupplevelser i den vackra och på gränsen till vemodigt isolerade naturområdet, en känsla av kompetens och en fullgjort dagsverk. Ljudet av öringar som vakar i sjön strax nedanför tältet, ankor som uppenbarligen genomförde någon slags revirkamp och den mellan ytter- och innertältet hopplöst instängda flugan frustrerat surrande och dunsande mot de båda tältdukarna. En salig och ojämförbar känsla att ha precis allt jag önskar och en innerlig tacksamhet att åter igen få leva vidare för att få uppleva naturen i sensommaren. Och även om vi aldrig vet hur länge vi får vara med, så kan jag längta efter att få vara med igen. Längta efter nästa vinter, nästa vår, nästa säsong och nästa period.

Kalla mig banal och kanske patetisk när jag skriver det jag nu ska till att tänka och skriva, men kanske är det en kraftig livslust jag känner, där jag ligger och stirrar i tältdukens tak. Ett hopp i det fall många av oss upplever när åren läggs på åren och när upptäckarglädjen inte alltid kommer gratis.

 

Om Anders Herrmann

Idrottspsykolog, löpcoach och föreläsare. Boende i Uppsala men tar uppdrag i hela Sverige. Epost: info@andersherrmann.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.