Sprang ett långpass idag och även om dessa sällan är så långa och tuffa som på den gamla ”satsa-på-Lidingöloppet-tiden” så är det fortfarande ett pass som alltid väcker tankar på både flydda, nuvarande och kommande tider, inte sällan väckta av en viss typ av musik.
Och som för de flesta av oss tenderar vi att välja den musik vi lyssnade på under våra formativa år, den eller de perioder i vårt liv när känslorna och förändringarna var starka. Många av oss valde då musik som på något sätt knöt an till det vi upplevde just då, kanske förkrossande nyförälskelse, euforiskt livshopp, djupaste förtvivlan eller bara förvirring.
Kanske fann vi i musiken både hopp, igenkänning och någon form av väg framåt, och kanske känner ni precis som jag den smått omtumlande och förvirrande effekten av att åter höra denna musik idag, nu när den kärleken, sorgen eller livsberusningen inte längre är aktuell eller åtminstone har tagit andra gestalter och funktioner. Så länge sen och så mycket här och nu på samma gång, något vi en gång var och kanske fortfarande är, fastän vi glömt bort det.
Jag har känt av den här effekten sedan jag började springa just långpass, men det har tagit en ny dimension nu när jag har en liten son.
Älskade Alvin, du som finns här och nu, för mig och för oss. Du som är det som står mig närmast och är den tid mina tankar alltid går till och längtar efter, det blir en overklig känsla att genom långpassens och musikens tidsmaskinella effekt åter känna sig precis så som jag kände mig när jag var ung och samtidigt tänka på dig. Jag blir, mitt i långpassets lunk, en blandning av en ung man med mer känslor än förnuft och en inte så ung man med det största av ansvar, en av de två personer som du, lille Alvin, lägger all din tillit och tro till. Där springer jag, lika delar Sturm und Drang som den far och förebild jag vill vara.
Och jag kan inte låta bli att tänka, när det återstår 3 km på passet och orken börjar sina… Hur ska det bli för dig? Hur kommer du att ta dig an all denna kärlek, längtan, förvirring och förtvivlan som ingår i att vara just människa i detta liv? Vad har du med dig från start, vilka förutsättningar kommer du få som inte jag fick, och vad kommer det göra med dig när du lär känna koncept som ensamhet, sorg, eufori och frihet? Vad sitter du på för hemligheter, lille Alvin, och vad ska alla dessa ta vägen? Hur kan jag hjälpa dig att våga upptäcka både det vackra och svåra i livet, lära dig att inte undvika de djupa frågorna men heller inte fastna? Kommer du, precis som jag, förr eller senare behöva göra upp med dig själv gällande den du är, vill vara och de facto kan bli? Kommer också du finna tröst och ro i naturen, bergen, löpningen och musiken, eller hittar du en annan väg till sinnesfrid och lugn? Kommer samma saker att skrämma dig som skrämmer mig? Kommer samma saker att göra ont och göra gott?
Men än är du inte där, lille Alvin. Än så länge fokuserar vi på det som finns just här och nu, det som lockar ditt intresse och skratt. För tillfället får tankar på framtiden och det svåra och förvirrande ge vika för leksaksbilar, mammas städutrustning och roliga stekspadar. Gott så, Alvin. Gott så.
