Du gick planlöst i skogarna med Lisa, taxen som din familj valde för att hon var den i flocken som drog sig undan från de andra valparna, som var lite eljest. Jag minns att du alltid funderade över valet men aldrig riktigt kom fram till någon slutsats, annat än att man lite avfärdande sa: ”Det var enklare så.” Kanske borde man ha sagt som det var: ”Sådan hund, sådan herre.” Men vad vet jag, eller vad kommer jag någonsin få veta?
Vad jag vet är att du gick där, lika självvalt ensam som du skulle vara tio, tjugo och trettio år senare. Utan vare sig tax eller ungdom i behåll, och inte alltid gående utan alltmer springande. Ibland med barnvagn, men alltid med samma aura av frihet, ruminering och vemod. En känsla av att, om inte allt, så väldigt mycket är möjligt – men samtidigt att mycket aldrig kommer förändras. Inte för dig, och inte för mig. För mycket har etsats fast och blivit för mycket av oss.
Du bytte tids nog skogarna och taxen mot Det Nya – den bästa av flykter, med förhoppningar om att lämna mycket kvar där i skogarna. Utan att egentligen tro på att det skulle fungera fullt ut. Och vet du, vännen? Jag är så innerligt imponerad och stolt över dig. Att du vågade utan att våga. Trodde utan att veta. Prövade utan tillförsikt. Du kanske skulle avfärda dessa rader som klyschor, något man bara säger, men från botten av mitt hjärta: tack. Kanske var det här det började för dig. På en skör balans mellan att vilja skaka av sig och att omfamna. Att springa ifrån och närma sig. Något som kunde bli en styrka men som också bar med sig risken att skapa smärta – både för dig själv och för dem som står dig allra närmast. En möjlighet och en potentiell undergång. En väg både mot den djupaste kärlek och ensamhet.
Länge hoppades du att det skulle försvinna. Du använde löpning, ord, toner och nya skogar för att påskynda processen. Vissa stunder verkade det som om det fungerade. Och när det inte gjorde det, sprang och skrev du så intensivt att varken kropp eller själ orkade längre. Kanske var det någonstans där du insåg att det inte fungerade så. Att du inte kunde komma undan.
Om du kunde återuppstå från det förflutna och möta mig idag, kanske du inte skulle se det direkt – att vissa saker inte har förändrats. Kanske skulle du låta dig luras av första anblickens chimär: en sedan länge upptränad förmåga till självreglering. Förmågan att hantera och rida ut. Skadekontroll i värsta fall, en fungerande strategi i bästa. Men ge det några veckor, så skulle du känna igen dig. På gott i det att det faktiskt fungerar på vissa plan, trots det vi aldrig kommer undan. På mindre gott att det är så svårt för andra att förstå och att jag fortfarande inte riktigt kan förstå själv. Hur ska man då förklara för någon annan liksom?
Ibland undrar jag vad du skulle säga. Skulle du tala om besvikelse eller äkthet? Om en hemtam riktning eller en förbannelse? Det skulle tveklöst bli ett intressant samtal, finaste du, och jag skulle nog lika delar skrämma som lugna dig.
För vet du? Det finns liv – både nytt och gammalt. Mer liv än du trodde var möjligt för sådana som oss. Och trots samma slags bakslag, samma förbannelse, samma förbannade oförmåga att ibland förstå vad som händer, så finns det liv. Underbart, vemodigt, intensivt och fruktansvärt närvarande liv. Något gjorde du rätt, och något gör jag rätt, vårt bagage till trots.
Visst hade de rätt om oss, de som visste. Vi var – och är – förlorare på många sätt, om än inte på alla.
Men jag har inte gett upp.
2024 och 2026
