Jag tar en lång promenad med en god vän här i min andra hemstad där jag upplevde både min första och andra ungdom och talar just om ungdom, livsval och ett liv i förändring. Om beslut som fattades inte sällan i både i brist på självinsikt och ett överskott av tunnelseende riktat mot ambition, framgång eller kanske bara att göra något som man anser är coolt. Fullkomligt livsbejakande och livsberusande beslut som förmodligen inte kunde ha fattats på något annat sätt, givet de vi var och vad vi visste. Beslut som ibland tog oss dit vi ville, i andra fall inte och i ett slags tredje fall dit vi ville men där det inte blev och kändes som vi trodde det skulle bli och kännas. Vi fattar beslut utifrån den kunskap vi har men samtidigt förändras vi hela tiden. Hur ska vi veta vad som är bra för oss om tio år och fatta beslut ditåt, när vi inte vet vilka vi kommer vara om tio år? Vi konstaterar sakligt och torrt att vi inte kan veta och det på ett både befriande och skrämmande sätt inte riktigt går att ångra beslut, då besluten (om de inte var fullkomligt ödesdigra) de facto tog oss till fina platser vi annars inte hade hamnat på. Det är ett existentiellt kaninhål och då har jag inte ens inte tagit detta med vår fria viljas vara och icke vara med i ekvationen.
Vi går vidare, funderar tillsammans, hur vi ska guida oss själva genom livet, vilket kompass vi ska använda och mot vilket väderstreck vi ska ta ut kompassriktningen mot. Jag konstaterar att en av de få röda trådar och värden jag har hittat i livet är det att alltid ha något område där jag utvecklas. Ett område där jag kan kanalisera lejonparten av mina överdrivet höga ambitioner och ibland lika oändligt stora drömmar. Ett område där jag alltid är under utveckling. Något som alltid är över noll, vare sig det är att de facto utvecklas eller ta steg som gör att jag utvecklas. Ge mig något som inte är noll och jag kan acceptera den rutin, slentrian, långtråkighet och leda som vi alla behöver förhålla sig till ibland eller kanske till och med ofta. Ge mig något som inte är noll och jag lovar att inte klaga på vare sig inrikespolitik, en sommar som regnar bort eller höstväder som vare sig tillåter fjällvandring eller turskidor.
Eftersom detta är en blogg om löpning förvånar det knappast något att det är just löpningen som är mitt något som inte är noll. Varje pass, om än de långsammaste av långsamma joggpass, tar mig framåt eller i alla fall en känsla av att de är så. Ett perfekt utfört intervallpass i årsbästa-fart ger många plus över den där fruktade nollan men även ett simpelt corepass hemma med en nyfiken ettåring nyfiket klättrande på mig ger ett tillräckligt högt värde över noll för att jag har fått min fix. Mot bättre tider eller i alla fall en tro på det och jag sitter nöjd i vardagens rutiner.
Här går jag nu med min goda vän och med en förbaskat bra träningsperiod i ryggen men även med en baksida (alltid denna baksida) som behöver en paus från all konditionsträning och även prehab av baksidan. Den behöver, precis som vi människor ibland bli lämnad i fred. Processen har varit som den alltid är. Förnekelse, ett försök att bara köra på och samla dessa pluspoäng, bakslag och frustration men sen en gryende insikt om att kondisträning inte funkar just nu. Kris och elände och en förlust av min säkra källa till pluspoäng. Dag ett och två utan kondisträning känns det som att ”livet är över” även om jag mycket väl fattar att det inte är det men ibland räcker inte fem år på psykologprogrammet att emotionsreglera och påminna min sargade själ om just detta. Dag tre någon form av acceptans och dag fyra så kommer den, denna underbara revidering vad jag kan räknas som pluspoäng. Alltjämt ingen löpning, cykel, crosstrainer eller styrka för baksidan. Men väl tre små snälla set av excentriska hamstringscurls, timslånga promenader, aktiverande övningar för rumpan som jag trodde jag glömt. Aktiviteter som ställt mot träningen för 2 veckor sedan knappt skulle ge utslag på ”plusometern” men som nu ger ett tydligt utslag.
På väg framåt, om än långsamt och kanske till och med chimärt framåt men är det något, utöver detta med att ha ett område där jag vill utvecklas som jag haft som en röd tråd genom livet, så är det just att en känsla över att jag kanske är på väg framåt, mot utveckling duger gott för att fortsätta tro på att det jag gör tar mig just framåt. Det är en känsla som håller mig flytande tills det inte längre råder några tvivel om att jag rör mig framåt och åter samlar dessa höga pluspoäng.
