”Jag vet att jag måste tro på mig själv och det jag gör, men vad gör man om man inte gör det? Jag är så utled på att alltid matas med uppmaningar att tro på själv, att vara positiv”.
Så säger en kvinnlig aktiv som sitter mitt emot mig och där vi pratar om självförtroendeträning inom idrotten. Hon ser uppgiven ut, frustrerad. Jag frågar henne vad hon skulle göra om hon trodde på sig själv. Vad hon skulle kunna göra om jag som genom ett trollslag slog bort hennes, enligt henne själv, dåliga självförtroende. Kvinnan lyser upp, sluter ögonen och tycks för sitt inre se framför sig beteenden och scenarier som för några sekunder sen tedde sig omöjliga att producera, både i huvudet eller i den verkliga, fysiska världen. Mina följdfrågor livar upp kvinnan ytterligare:
”Vore det inte möjligt att utföra dessa beteenden, fastän du inte tror på det, vare sig gällande utförandet eller att nå det resultat du önskar? Fastän du inte tror att det leder dig dit du vill? Fastän det inte känns rätt?”
Nyckelordet här är fastän, om någon av er missade det. Min hyfsat tränade psykolog-öga ser att något händer i kvinnan. Att hon slits mellan två föreställningar och antaganden. Dels ser jag den ocean av möjligheter som plötslig hamnar inom räckhåll för idrottaren. Samtidigt är hon fast i det gamla ”självförtroende-tänket” som alltför många idrottare (och andra människor) lider av, nämligen det att man måste tro på det man gör, och på sig själv, för att utföra det. Räck upp handen den som någon gång fått höra hur viktigt självförtroendet är, vare sig det gäller tävlingsidrott, partnersökning och anställningsintervjuer! Vi får tidigt lära oss att om man inte tror på sig själv eller t o m älskar sig själv, ja då är det hög tid att ta ett omtag. För inte kan vi ha tillåtelse att inte tro på oss själva ibland? Inte är det väl rimligt, kanske till och med mänskligt, att ibland ha en stark känsla av tvivel på vår förmåga och det vi gör? (Detta hamnar i samma kategori som det tröttsamma men lika vanliga mantrat som säger att ”vi måste älska oss själva innan någon annan kan älska oss”) Ingen annat kan vara mer fel.
Det finns just inom idrotten en stark kulturell norm som talar om att skyhögt självförtroende och en total avsaknad av självtvivel är den enda vägen till framgång. Man har länge försökt förmå idrottare att syssla med så kallade affirmationer där man t ex ska säga till sig själv 10 gånger att ”jag är bäst”, ”jag tror på det jag gör” och ”jag är oslagbar”, en teknik som dessvärre ofta är verkningslös på lång sikt. I värsta fall ger det omvänd effekt när affirmationerna inte fungerar (”jag måste vara bra värdelös när inte ens kan intala mig själv att jag är bäst”). Som tur är blåser det nya vindar inom psykologin, även inom idrottspsykologin. Det finns inom KBT-psykologin ett begrepp som heter ACT (Acceptance Commitment Therapy) där man, förenklat sagt, utgår från att det viktiga inte är hur det känns utan det viktiga är att man utför beteenden som går i så kallad ”värderad riktning”. Det innebär att man utför beteenden som man anser leder en fram till det man tycker är viktigt i livet, snarare än att man agerar på en känsla. Känslor är viktiga men tar oss inte alltid mot det som är viktigt för oss. Ett bra exempel inom idrotten är värderingen ”jag tycker det är viktigt att tävla ofta”. Ett steg i värderad riktning skulle då vara att tävla ofta, trots att man inte tror på sig själv eller ens tror att det ska gå bra. Man väljer alltså att låta känslor som tvivel och rädsla samexistera med önskan (intresset) av att tävla. Om vi ställer detta mot ovan nämnda positiva affirmationer, så är skillnaden att man vid affirmationsstrategin försöker mota bort känslor som tvivel och rädslor. ACT låter oss göra det vi vill, hur det än känns. Du slipper inte bara den ibland tyranniska pressen att tro på dig själv samt spar energi (det kostar extremt mycket energi att ”tänka positivt” och hålla negativa känslor borta!). Det ger också en frihet att göra det man vill, helt oberoende av dagsform. Frihet kort sagt.
Visst, om man råkar tro på sig själv just en dag så blir förmodligen idrottsutövandet en mer angenäm upplevelse än om motsatsen gäller. Men allvarligt talat, medmänniskor, så är inte livet. Inte alltid, inte varje dag. Det är mänskligt att tvivla, känna rädsla, ledsenhet och uppgivenhet. Känslor är inte farliga, även om vissa av dem skrämmer oss ibland. Att låta känslor vara som de är ger inte bara viktig information om vad som är viktigt för dig, hur du fungerar, utan gör dem också mindre skrämmande på lång sikt. Är det möjligt att låta känslan finnas där, precis som den är, och samtidigt göra det du vill? Tävla och träna med de som är bättre än du? Vad är det värsta som kan hända? Hur skulle det kännas i kroppen? Skulle du överleva det? Att sluta kämpa emot och istället vara nyfiken på vad självtvivlet gör mig mig, hur det känns i kroppen, vad du tror kommer hända, tillåter dig att leva livet som du vill. Med smärta ibland, ja, men åter igen – att uppleva smärta är en del av livet, så ock inom idrotten. Det kan inte alltid kännas bra. Så nej, du måste inte tro på dig själv för att göra det du vill.