Vad kan vi göra liksom, vi olycksbröder och systrar till skadedrabbade löpare? Kroppen ropar på vila, själen på business as usual. Kroppen ber om oxytocin, själen om dopamin och det i stora lass. Och där står vi mitt emellan, eller kanske mitt i, utan någon slags seriös plan för vad som krävs för att tillfredsställa båda. Vi har vårat arsenal av allmänt kända strategier. Alternativ träning, rehab, prehab, promenader, stryka, lätt jogg, kortare pass, färre pass, kombinerade pass. Kanske till och med totalvila. Vi försöker oss på någon slags förutsägelse för vad som är bäst för oss. Tittar i gamla träningsdagböcker, skattar våra symptom enligt 24-timmarsregeln, känner in och känner av, tvekar, reviderar planen, tar oss för pannan, känner hopp, gråter i frustration, tar nya tag, tappar taget och ger upp för att dagen efter göra ett nytt försök. Har vi tur hittar vi rätt och tar oss tillbaka till löpningen men precis som med aktiemarknaden så kan vi aldrig riktigt veta vad som är det mest optimala investeringar, alla tekniska analyser och börsprofeters uttalanden till trots. Så ibland fastnar vi. Det onda finns kvar. Kanske kan vi alternativträna smärtfritt men oförmågan att springa finns kvar. Tanken och vankelmodet plågar oss konstant. Är detta rätt väg att gå? Finns det en bättre väg? Vidmakthåller jag problemen trots att det inte gör ont när jag alternativtränar? Vi tvivlar igen, börjar kanske totalvila. Inaktivitet. Dopaminbrist, denna fördömda dopaminbrist. Och så tvivlar vi. Processen är igång igen.
Kanske känner du igen dig, kanske förstår du inte vad jag skriver om. Vi löpare, vi som började med denna sport för att sedan aldrig kunna sluta, måste förmodligen, förr eller senare förhålla oss detta med skador. Vissa av oss behöver bara ta en smula av skadekakan, andra en rejäl tugga. Vissa av oss har kroppar som klarar det själen kräver av dem. Andra en långt mer längtande, trånande, drömmande och omättbar själ än vad kroppen vill och klarar av – en obalans som en svår att råda bot på. Hur tystar man en själs längtande röst? Hur kväser man dess drömmar? Lägger tyngdtäcke på ambitionen? Hur talar man förnuftigt till en per definition känslostyrd del av oss själva? Och när vi tvingas hantera denna konflikt, kanske handlar det handlar lika mycket om att rädda själen som kroppen. Hitta en strategi som ger båda en plats och ett lugn och vila att läka. Varsin fix som åtminstone inte bryter ned dem. Helst framåt men ibland i bästa fall stagneringen för att undvika tillbakagång. Hur man hittar denna strategi är en process som aldrig tar slut, väl i en skadeperiod. Den enda vi egentligen kan göra, och behöver acceptera, är ovan nämnda process. Göra en plan, så gott som vi kan, följa den och utvärdera. Varje pass, varje dag, hela tiden. Vi behöver, trots att förnuftet är övertygande, acceptera ovissheten att det vi gör faktiskt är det mest optimala. Vi behöver acceptera att ingen egentligen vet vad som är bäst för oss. Gå till tre olika fysioterapeuter, naprapater eller läkare och du kommer förmodligen få tre olika svar på hur du ska hantera skadan.
Så här står jag nu på årets andra dag, mitt i allt det jag försöker sätta ord på. Jag har varit här förut. Många gånger. Jag vet premisserna och jag tror mig känna min kropp. Jag har lärt mig att vänta, lärt mig att acceptera. Jag förstår vad dopaminbristen gör med mig. Jag vet hur jag påverkas mentalt och kroppsligen av att inte kunna springa. Jag önskar jag skulle kunna skriva att min upplevelse av en skadeperiod har blivit lättare med åren. Jag önskar verkligen det, vänner. Tänker jag efter så kanske jag har hamnat i något slags metaacceptans – det att jag har börjat acceptera att jag inte kan acceptera när jag blir bestulen på min tänker. Kanske.
Men jag gör vad jag kan och kanske är det som driver mig framåt, håller hoppet och livsandarna vid liv och vi gott mod. Jag gör övningar som kanske hjälper mig. Tränar alternativt så pass lite så att jag åtminstone fyller på dopamindepåerna. Ibland motvilligt men ändå resolut och målmedvetet. Jag promenerar, långt och ofta. Hälsar på djuren på den lokala 4H-gården, försöker hitta tröst och bot genom kärleken till naturen. Jag tränar på kulstötning för att se någon slags utveckling, en slag fabricerad och högst tillfällig karriär med stor utvecklingspotential. Allt för att känna att jag rör på mig, att jag gör något som leder till något på lång sikt. Jag behöver det, jag fungerar så. Jag gör verkligen allt jag kan och det gör att jag sover gott på nätterna och att jag fortfarande har förmågan att se skönheten och meningen i övriga livet. Tanken på att jag under denna skadeperiod har gjort vad jag kunnat liksom lyfter bort skygglapparna från ögonen, förmår mig att lyfta blicken. Och kanske är det just bara detta vi kan göra, vi olycksbröder och systrar.