Som taget från en bok, en film eller sångtext: jag kan fortfarande känna doften av sågspån en höstdag på elljusspåret i Vidingsjö i Linköping 1992. Jag kan fortfarande känna hur upphetsningen kändes när jag cyklade dit för att max 2.5 km och med säkerhet visste att jag skulle persa. Jag kan fortfarande, trots att mer än 30 år har gått, känna en oförklarlig lättnad över att ha hittat något som jag inte bara var bra på utan där jag fick sätta reglerna själv. Borta var konflikten dålig på bollar vs kärlek till idrott. Minskad var rädslan att inte räcka till för mina föräldrar, i skolan och inte minst inför flickorna, dessa onåbara men frapperande vackra flickorna, inte bara under löppassen utan även mellan dem. Utmanad var känslan jag hade fått med mig sedan barnsben – ingenting duger, inget räcker till och inget vad jag gör är särskikt viktigt. Fuck you, där stod jag plötsligt med något som dög, något som räckte och blev över och något som var viktigt. För mig, ingen annan. För mig var löpningen från första stund något som var för mig. Mitt eget livsprojekt som ingen jävel kunde ta ifrån mig, begränsa eller förvanska. Löpningen var från början rent från andras åsikter och tyckanden, förmodligen för att ingen i min omgivning brydde sig. Jag tränade själv och ibland med min friidrottsklubb LGIF men mer än så var det inte. Det var ingen som kom och tittade på mina tävlingar, inga föräldrar eller vänner som genuint undrade om mina tider och utveckling men ingen kunde vara lyckligare och friare än jag. Löpningen var och förblev mitt eget och den jag kom att bli ett med. Ett sätt att stå ut i en värld som jag inte förstod mig på, en livsstrategi så god som någon. En drog lika vass som heroin, ett mysterium lika oändligt att förstå som en stjärnhimmel
Och som taget från en annan bok, film eller sångtext: Tiden kan både vara som en tjuv i natten som ett öppet rån på gatan. Den stjäl öppet våra kroppsliga förmågor, sakta men märkbart, men den rånar oss också, knappt märkbart på ambitioner, drömmar och livskraft. Tiden kan förgöra bryta ner och förnedraa och om man inte passar eller anpassar sig dukar man under, om inte så kroppsligen så själsligen. Tiden drabbar oss och vi sitter alla i samma båt, vi människor. Vissa av oss förlorar mer än andra och tidigare, andra märker förlusten när det är försent. Vissa kämpar emot den förgävas, andra finner acceptans och sin plats i sin nya tid. Vissa klamrar sig fast vid gamla förhoppningar, andra ger upp helt, en trejde finner nya hopp, nytt liv. Här står vi som springer och åldras, vi som inte slutar trots att tiden går, och får ta samma kamp. Vi känner fortfarande den där sågspånsdoften från ungdomsåren, både i vårt inre och i verkligheten när vi de facto fortfarande springer där. Vi känner doften och kanske associerar den till persgarantier och nya stordåd, i en tid när persen är långt borta. En tid när stordåden inte är lika frekventa. Mitt i gläjden över att fortfarande kunna springa är vi förnedrande medvetna om att tiden har varit där och nallat, även för oss. Ibland vaknar vi yrvaket upp och inser att spelreglerna har ändrats. Samma kärlek men nya villkor. Om vi inte anpassar oss, går vi under, vi veteranlöpare, och då pratar jag inte kroppsligen utan själsligen. Jag och mina olyckskorpar som inte kan sluta springa, behöver lära oss att, åtminstone ibland, hantera ett vemod över att inte längre kunna chockas över just en chockartad utveckling. Vi behöver motta och embrace:a vår uppgivenhet över att inte kunna träna på intuation, att behöva använda mer förnuft än vi egentligen vill. Lära oss att stå emot de som ber oss bara springa för att det är kul, släppa alla tankar på prestation nu när vi är gamla. Vi måste lära oss att förstå och bemöta dem för de förstår inte, kommer aldrig göra det, de som inte är som vi, på gott och ont för alla parter. Jag har behövt lära mig acceptans, tålamod och lyhördhet som jag inte behövde när jag var ung och på sätt och vis kanske jag borde vara tacksam. Men handen på hjärtat och det där som förmodligen nämna i böcker, filmer och sångetexter – jag önskar ofta att jag inte hade behövt det för anpassning och återhållsamhet är dyrköpt för oss som tycker om saker mycket. Men jag vet villkoren, vet att kilopriset på drogen ökar med tiden.
Men slutligen, trots allt detta. Här står jag, som den i hjärtat ungdomslöpare men kroppsligen veteranlöpare jag är mitt i en outspädd livsglädje, ren och skär livsglädje i sin renaste form. En sprudlande livsglädje över att jag är välsignad att fortfarande kunna hålla på. Att jag, 33 år sedan min första tävling som 14-åring (Midnattsloppet 19911 41.45 min), fortfarande springer, tävlar och finner glädje. Jag känner kärlek och livsglädje, mitt i vemodet, över att jag av någon bisarr anledning fortfarande tycker det är lika roligt, spännande och kittlande, alla uteblivna explosionsartade utvecklingsperioder till trots. Jag känner hopp och livsglädje, kalla mig Mr Klyscha, att fortfarande kunna tycka om något så här mycket. Att löpningen fortfarande är meningsskapande, inte bara som hobby, passion och mental återhämtning utan också på ett högre plan. Som en slags livskvaltetsförsäkring, både här och nu. Så länge jag får springa finns det, hur mycket livet än jäklas med mig, ett hopp om liv längre fram. Ett joggpass redan imorgon, ett långpass på söndag, en tävling om en månad, ett VM om två år, ett svenskt veteranrekord om 10 år. En händelsehorisont bortom det överskådliga, en drog av den bästa sorten, men låt det så få vara. Jag har i alla fall valt den bästa droger som mitt begränsade förstånd kunde leta fram.
