Det är skört, så ruskigt sorgligt skört. Jag pratar inte om livet, relationerna, kärleken, allt det där som popsångerna har behandlat sedan den första popsången skrevs. Jag pratar om löpningen min, kroppen min. Mars började bra. Dubbla intervallpass, långpassen helt enligt bra. Kroppen svarar, stundtals känns det som 2008, distanspass i 4.30-fart känns lika självklara som ackordföljden G, Em, C, D i valfri indie-poplåt. Och så för en vecka sedan – ett misstag som omöjligtvis kunde ha förutsetts. Ut i vildmarken med tung packning men i mina hårda hålfotsinlägg i kängorna, allt i syfte att inte förstöra de inlägg jag springer i. Två mil senare, ömmande hälkuddar och infekterade nagelband. Löpvila i nästan en vecka. Sista dagarna i mars kunde jag nätt och jämnt jogga 7 km. I långa loppet ingen katastrof men väl en plågsam påminnelse om hur skör min kropp är.
Jag letar förklaringar, tänker ”ålder” men svarar mig själv nekande. Det har alltid varit så här. Skör. Inte i själen, själen vill och orkar allt som oftast, står ut med det mesta, återhämtar sig bra. Jag må vara dålig på att vila men har alltid varit duktig på att återhämta mig själsligen. Duktig på att flytta fokus från arbete till underhållning, en viktig egenskap som jag är stolt över. Men kroppen, fina duktiga kroppen som lyder själens kommandon men som inte riktigt mäktar med. Som behöver mer vila än själen önskar. Eller kanske handlar det inte om vila, jag tror inte att mer vila skulle lösa problemet, för det är snarare de tillfälliga misstagen som ibland sätter käppar i hjulet för kontinuerlig träning. Och som de präktiga forskaren jag är skriver jag på (numera långa) listor på insikter jag skapar mig. Alltid löpvila dagen efter ett långpass, aldrig springa mer 10 mil i veckan, ät inte för lite, värm upp länge inför intervallpassen. Listan blir längre men precis som i ett Excell-dokument så finns det oändligt många rutor att fortsätta mata in värden i, rutor med plats för nya oupptäckta insikter som ökar chansen att kroppen och själen min kan harmonisera och hålla ihop.
Men stolt är jag, att själen min inte ger upp, kanske mot bättre vetande. Att jag vågar vila, följa de punkter på listan jag hittills har kunnat skrapa ihop. Jag är stolt och hoppfull att jag under mars ändå har lyckats snitta på 73 km kondition och 1.5 intervallpass i veckan, detta tros en vecka helt utan intervaller. Själen vill, den vill så rörande mycket. Nu ska den bara lura med kroppen på tåget.
