Jag pratar med en vän, får frågor om löpning, prestation, incitament, värderade riktningar och hälsa. Allt kopplat till det där Giftet som aldrig vill lämna kroppen och vad det gör med oss båda, min vän och jag. Han är en fin vän, ödmjuk och undersökande, men ändå pockar den på uppmärksamhet, den del av mig som vill gå på defensiven. Försvara mig och mitt Gift. Jag försöker förklara men inser att jag inte riktigt kan, att de vanliga argumenten till detta gränsen till missbruk inte riktigt håller på samma sätt som de än gång gjorde. Jag prövar orden, meningarna, men känner mig direkt osäker, tvivlande. Det känns gammalt, invant och ouppdaterat. Samtidigt hållbart och valitt. Som att klara höjden med darr. Isen knakar men spricker inte. Hotande regnmoln långt där uppe men alltjämt uppehåll och klart väder.
Jag fortsätter springa men just nu kan jag inte förklara varför även om mina gamla skäl och förklaringsmodeller gäller. Det känns fortfarande lika underbart skönt att bara springa. Lika kittlande spännande att sikta på att springa ett lopp någon gång längre fram, än mer så att faktiskt springa loppet. Det känns fortfarande lika magiskt, numera föryngrande, att hämta ut nummerlappen, värma upp, snöra på sig tävlingsskorna, köra sina stegringar och ställa sig på startlinjen och uthärda de där hemska minuterna innan startskotten smäller. Det känns fortfarande lika meningsfullt att för varje månad som går inse att jag har utvecklats lite till, att jag tagit ett steg närmre mina mål att springa snabbt, må så vara att stegen är långt kortare än de än gång var. Handen på hjärtat, jag längtar fortfarande efter varje löppass, även om denna längtan (precis som förr) späds ut av en dos ångest om det står intervaller på schemat. Och precis som förr, blir jag en sämre version av mig själv om jag inte får eller kan springa. En lite grinigare sambo, lite mer ofokuserad medarbetare, en mycket olyckligare människa. Precis som förr måste jag, vid ofrivillig löpvila, stålsätta mig lite extra för att få ihop livet. Det fungerar, jag fungerar, även om Giftet gör det svårare. Kort sagt, löpningen påverkar mig och mitt liv på nästan alla tänkbara sätt. Löpningen får upp min baslinje så att livet och livsupplevelsen blir gott, nästan oavhängt hur övriga livet går. Ge mig mina 1-2 timmar löpning per dag och allt blir bra, kort sagt. Allt är från många perspektiv som förr och en del av mig tänker att allt är gott, som det ska. Jag kan se framför mig att fortsätta så här så länge jag får vara med i detta liv. Springa, hoppas, drömma, njuta, plågas, ansättas av tvivel och hoppas igen. Jag är beredd att helt frivilligt och med fullständig hängivenhet fortsätta låta Giftet få behålla det grepp som den har om mitt liv. Herregud, har jag ens ett val?
Ändå detta tvivel, dessa tankar på om jag missar eller har missat något? Vad skulle jag upptäcka, uppleva och lära mig om jag gick emot Giftet, om än inte helt men delvis? Om jag genomförde en förmodat brutal detox, mikrobeteenden mot andra värden, mot vilka är dock högst oklart. Vad kommer jag säga till mig själv om 20 år, när jag ser tillbaka på mitt liv och den stora plats löpningen och Giftet tog i mitt liv? Kommer jag säga att jag hittade min grej, mitt Gift som de facto skulle kunna kategoriseras som relativt harmlöst i jämförelse med andra gift? Kommer jag säga att löpningen räddade mitt liv eller i alla fall säkrade ett gott liv? Eller kommer jag säga att jag lät mig förblindas och fullständigt styras och uppslukas, med priset att missa andra värden och lärdomar i livet? Att jag mot bättre vetande levde så dikotomt som jag inte vill? Kommer jag vara bitter och ångerfull eller lycksalig och tacksam? Förmodlig både ock, ännu mer troligt att jag inte kommer kunna svara på frågan, lika lite som jag kan det idag. Livet är sällan så dikotomt och enkelt som jag önskar att det vore
Så här står jag, oklart i vilken gång i ordningen, och konstaterar att jag bara fortsätter springa som om inget har hänt, och egentligen har det väl inte det, förutom att det inte går lika snabbt just nu, som det en gång gjorde. Jag springer och älskar det lika mycket som jag gjorde när jag var 14 år. Det är som min vän Helena en gång sa: ”det finns nog ingen som älskar löpning lika mycket som du, Anders”. Jag fortsätter springa utan att med fullständig visshet veta varför och kanske är det just här en förändring har skett. Att jag just nu inte känner något behov av att exakt veta varför jag springer och än mindre exakt vad jag är på väg. Kroppen och dess uppbyggnad efter alla dessa pass bryr sig liksom inte om vad målet är – tränar du hårt och mycket så kommer du bli bättre, även om du inte vet vad du ska med dessa förbättringar till. Kanske är vägen till sinnesfrid att mer tänka och säga till mig själv och då enkom till mig själv: ”Kan jag inte bara få fortsätta springa utan att veta exakt varför?”. Och stanna vid det. Det ligger något rofyllt och medvetet närvarande i detta, eller hur?
