Om jag cyklade till elljusspåren i Vidingsjö på samma sätt som jag gjorde 1990 och tittade på anslagstavlan om det fanns några motionslopp att springa, skulle jag då åter få se en lapp som utannonserar att ”Håll-i-form-lunken” går av stapeln i höst och att anmälan nu är öppen? Om jag skrev ner postadressen, köpte ett frimärke på vägen hem och postade anmälan redan samma dag, skulle det göra mig till den där smala 14-åringen igen, med allt framför mig? Skulle jag åter få uppleva pirret av att äntligen få vara med i en idrott där jag faktiskt hade på känn att jag hade något att komma med inom? Skulle jag känna samma mystik som jag upplevde när jag klev in i en ny och spännande värld där alla trilskande bollar äntligen kunde ersättas med tidtagarur och mätbara resultat?
Och tänk om jag lyssnar, om och om igen, på repeat, på soundtracket till ”Rocky”-filmerna inför varje intervall och lopp, skulle jag då åter börja persa med 20 sekunder varje lopp på 5000 m? Skulle jag åter känna mig som en underbar nybörjare och, precis som Rocky, vara utan insikt om vad jag kan och skulle komma att kunna? Skulle jag då åter överträffa och ibland chocka mig själv och cykla hem från motionsloppet med en guld- eller åtminstone bronsmedalj runt halsen, lyssnande på ”Eye of the Tiger” och längta, riktigt längta till nästa lopp?
Om jag på samma sätt som 2008 i New York, när en del personligt upplevda chocker hade upplevts men många fler fanns kvar att uppleva, satt på caféerna och tränings-/tävlingsplanerade. Optimerade, utvärderade, utvecklade och noterade, skulle jag då åter hamna i den där vanskligt konstruktiva optimeringsbubblan som ibland sprack men inte sällan tog mig uppåt, framåt? Denna underbara bieffekt av att inte bara vinna lopp och slå pers utan även veta att jag hade örnkoll på processen, att det inte var en slump. Att det fanns en tanke och omsattes i praktik.
Och tänk, att jag tror att jag fortfarande gör det på något sätt. Inte alltid och inte alltid så starkt som där i början på 90-talet. Men gör och känner det fortfarande – letar med iver efter lopp, ibland på anslagstavlor här i Ås, men oftast på nätet. Jag söker, finner och känner fortfarande pirret, förväntan och längtan efter att få vara med, fast jag nog redan är med och har så varit sen cykelturerna till Vidingsjö. Jag vet inte varför det inte släpper. Gissar att jag hittat min grej, min drog.
Och tänk, jag använder fortfarande musiken på samma sätt som 1990. Att komma i stämning, i rätt ”mode”, precis som det är för de flesta andra idrottare, men också för att hitta till det som är jag, mitt eget soundtrack till den jag är eller ibland vill vara. Musik och idrott är alltjämt tätt, tätt sammankopplade för mig. Kropp och själ. Fysisk prestation och bränsle för själen. Jag lyssnar på samma sätt, drömmer mig både bakåt och framåt och även om jag har en ibland ovälkommen insikt om naturliga begränsningar kan jag fortfarande chocka mig själv, om än med randvillkoren som är denna tids förutsättningar. Kalla det en slags kalibrerad chockförväntan. Eller kanske bara ”veteran-friidrott”.
Och ja, jag sitter där än och faktiskt i detta nu. Inte i New York men väl på ett café. Det finns dagar, inte varje men väl dagar, när jag hamnar i den där underbara optimeringsbubblan där jag vet precis vad jag gör, vad som krävs och vad som står emellan. Det är inte samma instängdhet i bubblan, inte allt på ett kort, livet har ändrats och mycket till det bättre, men caféerna och blocket/datorn lockar fortfarande och jag svarar på lockropet än.
Allt detta, vänner… Loppinbjudningar, musiken, optimeringsbubblan på caféet. Det att få ha lekt idrott (för det har trots allt alltid varit en lek, om än en allvarsam sådan) och fortfarande få leka, är en ynnest, min drog och en ibland nödvändig paus från sysslor och ansvar som inte fanns 2008 och allra minst 1990. Jag känner allt detta fortfarande, där jag springer, lyssnar, skriver och drömmer. Jag kliver in för att sedan kliva ut för att gå hem och med full närvaro sparka boll med min son.
