Jag orkar inte vara stark och optimistisk, pusha mig själv att tro på mig själv och allt det där som vi alla går på. Herregud, de mest som jag vågar drista mig säga att jag har lyckats med i det här livet har långt ifrån inneburit en obändig tro på att det ska gå. Jag har mer velat än trott och det har räckt för att försöka och kanske lyckas. Jag tror det är lika viktigt att vilja som att tro. Lika viktigt att våga hoppas som att våga se att det kan gå åt pipsvängen. Det positiva tänkandet tyranni måste få ett stopp, vänner, men det har jag skrivit om förut.
Jag orkar inte vara stark och optimistisk, för det är inte där nyckeln till framgång ligger. Inte för mig. För mig handlar det om en strävan, en kärlek och passion. Det handlar om att utföra de beteenden som jag vet leder mig mot det jag strävar efter. Kärleken och passionen. Det gäller att göra det jag vet fungerar och ta till alla medel som krävs för att orka göra detta. Optimera sömnen och maten, vara strikt med avslappningsövningarna, göra mina prehab-övningar, springa mina långpass och ställa mig på mina maskiner. Checka av listan på allt detta och be mina vänner om ursäkt för att jag fortfarande sätter nya rekord i att vara tråkig. Jag gör allt detta utan att veta och utan att direkt vara övertygad om att det kommer gå.
Jag orkar inte vara stark och optimistisk för det kostar för mycket energi. Jag orkar inte vara positiv utan fyller mig ibland medvetet med vemod genom melodier och ord, sånger från förr, ett yngre liv. Jag fyller mig med detta för jag inte bara känner igen det utan det gör mig även lugn, hemtam. Det påminner mig om att vemodet och sorg har ett lugn som glädjen ibland saknar. I vemodet kan jag vila, precis som jag är och inte sällan finner jag glädjen i vemodets vaka. I vemodet får jag vara ifred från de vackra och starka människorna som lockar oss alla med ljust skönhet och styrka. Ibland undrar jag hur de orkar vara så starka. Vem orkar vara stark och vacker. Hela tiden. I vemodet kan jag i lugn och ro sörja att jag fortfarande, efter 3 års problem, inte har hitta tillbaka till löpningen. Inte helt, inte heller ens mycket. Men lite. Och kanske är det just därför just därför jag vågar vila i känslan att inte tro på det. Fullt ut. Jag vet inte riktigt, och kanske är det inte meningen att jag ska förstå. Utan bara göra det som krävs. No matter what, whatever makes the boat float och allt det där
Jag orkar inte vara stark och optimistisk och när jag lösgör mig från dessa bojar finner jag hopp. Kanske optimism. Det är en paradox, en motsägelse, men jag lika mycket som jag finner glädje i vemodet, hittar jag styrka i att tillåta mig vara svag. Jag finner optimism i det oförblommerat negativa. Jag säger till mig själv som jag mår, som jag är. Slänger alla forcerade tröstetankar och rationella motargument överbord och flyter på den våg som idag mig har givits. Jag flyter på ovisshetens våg och ser vart den tar mig. Dansar med i tillvaron, oavsett tonart och takt. Och mitt i allt detta, drömmen om att komma tillbaka. Till tävlingsanmälningar, förväntningar, ångest, startskott och mjölksyra. Till fiaskot och succén, till personliga rekord och skittider, till medaljer och jumboplatser. Till allt det som jag lärt mig älska sen jag var fjorton år. Giftet som aldrig lämnar kroppen, även dagar utan styrka och optimism