Som tonåringar definierade vi oss, mina vänner och jag, som udda och förmodligen uppfattades vi som det. Oavsett vilket så ville vi i alla fall uppfattas så. Vi var besatta av någon slags ungdomlig eufori av att dra saker till sin spets och då gällande sådant som andra inte brydde sig om. Vi drog oss undan från den stora massan, stängde frivillig och med genuin glädje ute resten av världen, ”bruset” som vi kallade det, och gick helt upp i våra projekt. Ofta handlade det om något form av musikprojekt (ofta punk eller depp-popsrelaterat) men inte minst idrott och då friidrott, denna individuella idrott där det inte fanns någon grupp, jargong eller normsystem att relatera till. På helgerna och på loven åkte vi ofta in på friidrottsarenan i Linköping och hängde där hela dagarna. Vi hade förberett listor på rekord som skulle utmanas och slås. Kula, spjut, 400m, höjdhopp, längd, 100m, diskus… Alla grenar skulle prövas och utmanas. På veckodagarna och i skolan minns jag att jag försökte göra topp-listor på alla i klassen avseende de olika friidrottsgrenarna. Mina frågor om deras personliga rekord möttes inte alltid av förståelse av vikten av dessa ranking-listor utan skapade snarare irriterade kommentarer som ”Var inte så j-a besatt” eller kort och informativt ”lägg av”. Detta förstärkte snarar vår motivation att dra saker långt och medvetet kliva ur normen. Vi lyssnade på både Kent och Broder Daniel samt deppig norrländsk indie-pop för att stärka vår identitet som outsiders. Jag kan idag le åt hur unika vi tänkte att vi var. Inte på ett nedvärderande sätt utan snarare på ett förstående och berörande sätt. Egentligen var vi som de flesta tonåringar kämpande med att hitta vem vi var och vi valde av olika anledningar utanförskapet som en stark identitet.
Många år senare funderar jag på varför vi kände som vi gjorde, vännerna och jag. För det går inte att förklara eller avfärda som ungdomlig identitetssökande, för stråket av att vara outsider och underdog, den som vill dra saker långt och gärna observerar mer en deltar, finns kvar. Jag undrar ibland varför. Rent objektivt är jag förmodligen, på gott och ont, ingen underdog längre. Jag kan knappast kalla mig utanför eller direkt tillbakadragen. Jag har (med risk att verka kokett) lyckats med mycket i livet som jag ville uppnå och det råder således en skarp dissonans mellan ovan nämnda stråk av känslor och den jag faktiskt är och har blivit. Ändå kommer den av och till, längtan efter samt trivseln och tryggheten med att vara – eller frivilligt anta rollen som – den som ingen tror på. Den som kommer till platser osedd och otippad. Den som ingen vet något om och den som förblir så. Kanske handlar det om ett undvikande, att slippa känna pressen och allt det där som ni redan vet allt om. Men kanske handlar det om något mer, ett igenkännande, en identitet skapad just för i ungdomens sturm und drang. Och kanske är det en (del)förklaring till varför friidrotten och löpningen är så viktig för mig. Den väcker så mycket känslor kopplat till just detta sköna och självvalda utanförskap som jag och mina tonåriga vänner med uttalad glädje försatta oss i. Löpningen liksom skapar en resa i tiden, bort och till ett tillstånd av vi-mot-världen, fast jag springer där ensam. Kanske är det mer ett jag-mot-världen men samtidigt inte. Jag känner ingen konflikt eller motsättning mot min omvärld, bara ett återkommande utanförskap som egentligen inte har någon korrelation med de yttre betingelserna i mitt liv. Och kanske är det just därför min friidrott, min löpning är så helig för mig. Det är kanske just där, ensam i skogen löpsteg efter löpsteg, som jag skapar en egen plats där jag kan bejaka denna känsla av utanförskap utan att behöva hantera konflikten med att jag faktiskt inte är just utanför. Inte så konstigt att det inte går att sluta springa, tänker jag där jag springer, ensam bort längs med stigen