För oss som inte kan träna på känsla

Det slår igenom i hela mitt liv och alla områden som ryms däri. Arbetet, studierna, kärleken, vännerna, musiken. Jag tror på känslan, tror på de tankar som kommer på dessa, det förnuft som låter sig styras av dem. Inte alltid fullt ut och inte heller lika ofta fullt ut, men inte heller sällan. Och inte sällan är det precis som när jag var dubbelt så ung som nu. Känslorna lockar, skrämmer och överröstar ibland allt vad förnuftet säger åt mig. Pannloben är vissa gånger chanslös, dess försök att hindra känslornas entusiasm skrattas åt och tas inte ens i beaktande. Som en skamsen förlorare gör förnuftet en pinsam sorti och går med svansen mellan benen dit nu förkastade förnuft går.

Ibland tänker jag att jag har haft fördömt mycket tur i livet. För även om jag har haft starka känslor och haft svårt att gå emot dessa, så har känslorna tagit mig till relativt ofarliga platser och inte sällan vackra sådana. Jag har haft turen att tycka om saker som faktiskt är bra för mig. För det som hade kunnat vara en förkärlek till att jobba ihjäl mig, dricka vin eller spela på trav blev istället musik, skrivande, långa egoturer i vildmarken och så såklart löpning. Så när känslan har skrikit som högst och förpassat förnuftet i skamvrån har jag skrivit musik och texter hela nötterna, bokat in fyra veckor i Arjepologsfjällen och sprungit långt mer än vad jag borde. Sure, jag har blivit trött, utmärglad och skadad men det har sällan utlöst några katastrofer, inte några som inte går att ordna upp i alla fall. Känslorna hade lika gärna försatt mig i ekonomiska problem medelst shopping och spel på hästar eller äventyrat min hälsa genom ett av känslor frammanat osunt leverne. Men jag har haft turen att lära mig att vara en riktigt tråkmåns och hälso-freak. Jag kanske är den tråkigaste partnern, kollegan eller vännen i relationen, arbetsplatsen eller vänskapsrelationen, men jag har god hälsa och har gott om stålar.

Och här hade jag kunnat sluta skriva och kokett publicera denna text, nöjd och långt bortom gränsen till självgod. Men även om självbedrägeri är en konstform jag inte är helt kass på så håller detta inte i rätten. För lika mycket som jag älskar att springa så älskar mitt limbiska system att mana på mig att älska den ännu mer, eller snarare förmå mig att utföra beteenden i linje med denna kärlek. Om det går bra att träna så skriver känslan att det nog är fritt fram att träna mer. Om jag trots allt har lite ont så talar känslorna lugnt och resonligt till mig (ja, till och med känslorna har lärt sig hur man bäst lurar förnuftet) och förklarar att denna gång får det nog bra att kötta crosstrainerintervaller tills jag blir medvetslös. För denna gång är det annorlunda, du kommer inte få ryggpåslag denna gång… Ibland lyckas faktiskt förnuftet initialt göra sig hörd och jag gör då en plan över t ex löpvila. Dessvärre är inte förnuftet så uthålligt så det blir inte sällan så att en veckas planerad löpvila lätt blir fyra dagar. ”Det börjar ju redan kännas bra i kroppen”, säger känslan övertygande och med spelad insiktsfullhet. Och jag låter mig luras. Inte på samma sätt som förr men ändock blir jag lurad. Frångår planer och rationaliserar dessa avsteg. Ibland håller jag emot impulsen så pass länge att förnuftet hinner ikapp, andra gånger så står jag plötsligt med löparskorna i hallen och undrar vad som hände med den inplanerade cykelturen.

Det är svårt att ge känslan helt fel, det ska sägas med emfas. För ibland håller det faktiskt. Ibland tränar jag lite mer och lite hårdare än planerat och när det väl håller över en längre tid, satan vad bra jag har blivit. Det är en förstärkning som är svår att glömma och släcka ut. Det är därför svårt att komma ihåg de gånger när det inte gick så bra, trots att det står tydligt i träningsdagboken ”AJAJAJ, måste löpvila en vecka nu”. Förnuftet, som sagt, har inte alltid veto-rätt i min idrottsliga värld och det har kostat mig både träning och mental hälsa. Kombination av skademässigt återfall, förlängd påtvingad löpvila och skammen mot mig själv som infinner sig vid bakslag är en bittermandel att tugga i sig. Lägg då till att jag är allergisk mot mandel.

Jag vill kunna träna känsla, så gärna och så mycket! Jag har hållt på så länge att det man kallar magkänsla, d v s samlade erfarenheter som utmynner i just en känsla, borde vara hjälpsamt i min fortsatta karriär. Jag vet det, för när jag skriver program och coachar mina adepter så gör jag ett fruktansvärt bra jobb att ändra och korrigera när det inte går som vi tänkt oss, min adept och jag. Tyvärr är jag inte lika bra tränare och löpcoach åt mig själv. Ja, det har blivit bättre. Känslan och förnuftet har i alla fall börjat prata med varandra. Men känslan har fortfarande förkörsrätt och det omöjliggör att fullt ut träna på känsla.

Så jag får ta till de knep som återstår. Sitta på händerna eller i detta fall kanske fötterna. Skriva sådana här texter, ringa mina vänner, lyssna på musik, ta timslånga promenader, planera fjällturer, krama och gråta ut hos mitt Hjärta, dagdrömma, gömma löparskorna, inte läsa om träning, titta på stjärnorna och tänka att det förmodligen bor någon varelse på en av dess planeter. Ett undvikande, jajamän, men också en desperat och nödvändig väg att gå, för oss som inte kan träna på känsla.