Min vackra hitte-på-värld

Giftet. Det lämnar aldrig kroppen även om det förmår mig till andra beteenden än det gjorde för femton år sedan. Jag dristar mig att påstå att jag lärt mig något på vägen gällande det att hantera giftet. Jag tänker, ibland, i alla fall bra dagar, att jag har lärt mig skillnaden mellan de goda och de onda sidorna av det. Jag inbillar mig att jag numera känner till fallgroparna som giftet slänger in mig i. Vilka himmelska höjder den tar mig till och vilka löften som, väl där i himlen, giftet lovar mig. Lika väl känner jag väl till de helvetiska avgrunderna jag hamnar i när jag inte får springa. Löpningen lämnnar mig då och då, ibland på grund av ren otur, inte sällan på grund av giftets pockande och smeksamma ord. Löpningen lämnar mig ibland men inte helt och inte för alltid. Giftet, däremot, det finns där. Alltid. Det gäller, som bekant att välja sina laster och droger med omsorg. Att hitta en sund och hållbar, om än bräcklig, balans med dessa goda och onda sidor. Stor uppsida, liten nedsida, precis som i vilken verksamhet som helst där risk och möjligheter måste sammanvägas. Min drog är löpningen, giftet kärleken till densamma. Löpningen är mer än jag önskar att den vore, en ibland strulig kärleksrelation som jag aldrig riktigt kommer ur men heller inte vill lämna. Löpningen är det jag kan bäst, kanske det ända jag blev riktigt bra på och som jag vigt stora delar av detta korta liv till.

Ändå är det en fruktansvärd känsla, vi har alla känt den, när man satsar så mycket tid och kraft på något och som sedan inte riktigt blir som vi tänkt. En vedervärdig kognitiv dissonans baserat på tanken att om vi inte ens fick det att fungera med något som vi la så mycket tid på, hur ska vi någonsin få något annat än fungera? Men kanske missar vi då också att det faktiskt fungerade ibland, där när upplevelsen av att en stor motgång gör att glömmer att det faktiskt fungerade. Ibland. Annars hade vi förmodligen inte fortsatt. Och kanske har vi giftet att tacka för det, vi som är duktiga på att tycka om något väldigt mycket

Så är här jag så nu, 30 år efter att allt började, med färre år att leva och förmodligen på den delen av kurvan med ett negativt värde på lutningen. Färre mil kvar att springa men en lika förfärlig stor dos gift, eller låt oss för tillfället byta namn på det till motivation, i kroppen och själen eller var den nu sitter. Jag hanterar det så gott jag kan och kanske väljer jag att lura mig själv här. Att lutningen fortfarande är positiv och att antal mil kvar att springa innan detta liv också slutar för mig som för alla andra innan mig. Jag lurar mig själv och drar med hela min vardag i bedrägeriet. Optimerar mig vardag för träningen på ett sätt jag förmodligen inte behöver, nu när mängden löpning per vecka har gått från 15 mil till max 9. Planerad vila på dagen, återhämtande promenad och en hyfsat genomtänkt kosthållning. Jag sätter mig fortfarande på café och tittar på framtida lopp och intalar mig själv att jag kommer börja persa igen. Jag träningsplanerar ibland för lång tid framåt, även om jag vet att jag inte planera för mer än några veckor, givet hur lätt jag blir skadad. Men det känns bra, det får mig att känna mig som de bästa och inte sällan tror jag på det i stunden. När jag lägger mig på kvällen och ska till att somna så brukar jag alltid rikta full uppmärksamhet mot den del av kroppen som för tillfället behöver lite extra återhämtning och läkning. Ser framför mig att det påskyndar dessa processer, även om det tråkiga forskaren i mig vet bättre. Jag genomför mina pass exakt som jag gjorde förr, när jag var riktigt bra. Lång uppvärmning, fyra stegringslopp, intervaller och sedan en kortare nedjogg. Väl hemma gör jag en återhämtningsdryck på frukt och proteinpulver och kan då riktigt känna hur jag får ut något av passet, även om effekten med största sannolik inte är så stor som jag hoppats på.

I min drömvärld är jag samma elitlöpare jag än gång var och dessutom en elitlöpare på uppåtgång. Det är en underbar hitte-på-värld som jag aldrig vill lämna men, när kroppen inte håller för giftets ambition. Jag måste ta farväl, om än för ett tag och giftets nedsida tar över och verkligheten knackar på. Precis samtidigt och precis lika brutalt varje gång. Jag ger upp i några dagar, totalt och fullständigt, men hittar alltid tillbaka till hitte-på-världen. Nya teorier i bedrägerierets tecken börjar ta form och snart är jag där i igen. Grundlurad och lycklig.

Kanske kan det få vara så här, tänker jag när jag väl kan tänka på ett uppriktigt sätt. Kanske är det så här det kommer vara och kanske har jag inget alternativ än att slänga mig mellan giftets upp- och nedsida eller kanske mer leva i landet som skapas där mellan extremerna, ett ganska gott och lyckligt liv i mitt högst medvetna självbedrägeri. För tillfället känner jag i alla fall inte till något alternativ som lockar på något övertygande sätt.