Låt mig ibland få känna mig svag, underlägsen och uträknad. Låt mig få vara den som ingen vet vem det är. Den osynliga pojken, den ensamma varianten av den grå eminensen. Låt mig få vila i att känna att allt är förbi. Att alla underskattar mig eller i värsta fall glömmer bort mig. Låt mig få känna det trygga känslan av att inte ha några förväntningar på sig. Den så ofta på kvartsamtalen i mellanstadiet av läraren nermonterade gossen som fick veta att han ingenting dög till. Låt mig få välja att dra mig undan när jag inte klarar av tanken på att andra inte klarar av mig. Låt mig, precis som förr, få lyssna på musik om utanförskap och missförstånd. Låt mig få tappa tråden och ge mig ut att leta efter den och låt mig tystna fast jag har en personligt skriven roman att läsa upp. Låt mig få ta upp kriget mot mig själv igen, precis som att inget har hänt på 20 år. Låt mig få välja avskildhet, säregenhet, den kreativa egensinnet och sorgsenhet, för att ännu en gång få känna mig hemma.
Låt mig få glömma att allt nog är bra. Att jag har mer än jag någonsin hade vågat drömma om. Låt mig, till förmån för att vara tacksam, för en stund åter få uppleva sorg och förtvivlan. Eftertänksamhet istället för bejakande. Lösryckta ord istället för enkla meningar i punktform. Låt mig få vara 14 år igen och hoppas på ett mirakel. Låt mig få glömma vem jag är och blev och istället får längta efter att bli någon annan. Bara för en kort stund, låt mig få ta tillbaka och göra om alla debuter, kanske på precis samma sätt, men bara få känna mig osäker och som en ung man utan något att förlora. Låt mig glömma allt det goda jag vet att jag besitter för att åter leta efter det som jag ska kalla gott. Låt mig glömma att jag inte är ensam, utan låt mig istället bli lika ensam som jag än gång var eller åtminstone kände mig.
Och allra mest, låt mig falla tillbaka, låt mig hitta en sorg att bejaka och döva. Låt mig åter få använda mina gamla redskap, det som alltid fungerade. Musiken, orden men inte minst löpningen. Låt mig få springa full av revanschlytenhet och låt mig springa för att våga vara kvar i det sorgsna och ensamma. Låt mig återuppleva den obeskrivbara känslan av att upptäcka vad löpningen gör med mig. Låt mig åter få känna hur löpningen gjorde mig till en stjärna inför en publik som bara bestod av mig själv. Låt mig få springa och titta på klockan, förundras och fullständigt gå upp i känslan av att på slaget och sekunden kunna korrelera löpkänslan med både puls och exakt hastighet.
Låt mig göra allt detta, säger jag mig själv, och gör det. Samma känsla som förr, samma sorg men samma lösning, samma sätt att hantera. Löpningen förflyttar mig tillbaka till den 14-åriga i de flestas ögon misslyckade och missanpassade pojken som bestämde sig för att göra löpningen till sin grej. Källan till både lugn och vilda planer. Min oas och min musa. Mitt väckelseläger och tempel. Jag springer för att glömma, minnas och känna precis som det alltid har gjort. Jag springer för att komma bort och komma hem. För att göra den enkla svårt och det svåra enkelt. För att känna att både slutet och början är närvarande på samma gång. Det är svårt att förklara, försök förstå det ändå.