Blodomloppet på min nya hemmaplan här i Östersund och tillsammans med mina Friskis&Svettis-kollegor. Vindstilla, ca 16 C och en platt bana. Inga skador mer än lite sedvanligt baksidepåslag. Med en återhållsam öppning och ett jämnt lopp springer jag in som tvåa och får gå upp på stora scenen och kliva upp på prispallen. Där uppe står jag således, på hemmaplan och på en löpares soldränkta bergstopp, och ler mot de kameror som riktas mot oss på pallen. Allt borde kännas just som det gör när man bestigt en bergstopp i solen njuter av utsikten och känslan av ett väl utfört lopp och det är nog så det känns också. Men när jag väl klivit ner från bergstoppen och packat ihop utrustning för hemfärd till Ås tar känslan av att befinna sig en alltför välbekant träskig dalgång över. För hur stolt och tacksam jag än är över att få äran och möjligheten att komma tvåa på ett lokalt motionslopp (som jag älskar) är det inte det här som är mitt primära mål med min träning. Förutom att jag älskar att träna så vill jag bli snabbare. Utvecklas som löpare, inte bara på träning utan också omsätta träningsresultaten i resultat på lopp. Så var inte fallet på detta lopp. För precis som på de flesta lopp jag har lyckats ta mig igenom sista 5 åren så står det åter 3.30-fart på klockan. Precis som de andra loppen gör jag verkligen mitt bästa på alla sätt – förbereder mig exemplariskt, har pigga ben innan loppet, springer så jämt jag kan och får i princip ut allt.
Men till skillnad från tidigare lopp under dessa fem svåra år så var detta en smärre chock. Och ja, innan någon stoppar mig, detta är enbart ett lopp, en datapunkt. Låt oss nu inte dra några slutsatser från det. Det kan mycket väl stämma men faktum kvarstår, jag må kanske vara lite bättre än så här men ta mig tusan inte mycket bättre. Jag skriver chock för jag har i årtränat bättre än jag kunnat de senaste fem åren. Men lite ”hack i kurvan” har jag kunnat träna löpning regelbundet. Jag har i princip hela detta år kunnat ägna mig helhjärtat åt löpning och sluppit harva på spinningscykeln eller ställt mig på crosstrainern. Många långpass på 24-30 km. Dubbla intervallpass per vecka. Volymer på 70-100 km per vecka. Ett träningsupplägg som jag alltid har svarat bra på. Absolut inte övertränad. Fair enough, jag har gjort förändringar i en del. För att inte återfall i skadeträsket har jag (med några enstaka undantag) inte maxat något intervallpass. Jag har ibland dragit ner på antal intervaller för att inte gå över gränsen. Och jag har tagit en del pauser pga andra, konkurrerande intressen (läs Fjällvandring). Jag har dessutom bara sprungit ett lopp, Blodomloppet i Hudiksvall i maj, så jag är definitivt inte van vid att maxa ett lopp. Men ändå…. Jag borde vara bättre. Intervallerna har gått snabbare och snabbare och jag har med lätthet kunna springa 500ingar i 3.15-fart och 1000ingar i 3.20-fart. Men jag håller inte ihop på loppen och det gör mig ledsen, besviken och till och med lite frustrerad. Och frustraion, vänner, är bland det farligaste man kan känna som löpare, för det är första steget till omdömeslöshet.
Du som känner mig eller har följt mina resultat på anat sätt vet att jag efter 2016 har haft stora problem med kroppen. Det började med stressfraktur i båtbenet i foten som tog ett år att få ordning på. Och som vanligt efter ett längre uppehåll från regelbunden löpning så man börja lite från början på flera sätt. För alla som har drabbats av långvariga skador vet att man inte bara behöver förhålla sig till tappat kapacitet utan också tappad förmåga att träna mycket och hårt och inte minst den adaptionen för sina personliga kroppsliga sårbarheter som man byggt upp under skadefria perioder. Vissa får, efter ett längre uppehåll, helt plötsligt behöva relatera till klassiska skador som behinneinflammation, löparknä och falsk ischias, skador som inte sällan går att träna bort i den bemärkelsen att kroppen anpassar sig successivt varpå besvären klingar av. I mitt fall var det, efter att fotskadan läkt ut, min överrörlighet med påföljande spänningar i ländryggen och referensmärta i baksidorna, ljumskarna, perenues och höfterna. Det är kluriga besvär att hantera då besvären kommer och går och inte sällan är svåra att koppla till ett specifikt ”övertramp”. Springer jag för mycket överlag? För snabba intervaller? För långa långpass? För tätt mellan passen? För lite coreträning? För mycket coreträning? Bristande periodisering? Det är en mycket svårlöslig ekvation som tar lång tids kontinuerlig träning och noggrann dokumentation att lösa där återkommande avbrott i träningen inte gör saken lättare. Det är precis som i början av löparkarriären, där man inte sällan ”måste” ta sig igenom ovan nämnda barnsjukdomar.
Och det är just därför jag inte har vågat maxa några intervallpass. Det är därför jag har skyndat långsamt, med risk att slänga sig med en klyscha. Det är därför jag har tränat mer spontant, reviderat pass samma dag som de ska genomföras. Allt enligt skolboken och just som skolboken säger så har det fungerat just sista året. Glädje över att kunna träna ”på riktigt” utan att ens behöva slänga ett getöga på spinningcykeln. Att kunna träna löpning obehindrat utgör säkert 75% av den glädje löpningen ger mig. Att vid 46-års ålder fortfarande kunna konkurrera om framstående placeringar på vissa motionslopp ytterligare några %. Att springa snabbt på tävlingar utgör således de sista procentenheterna men just nu, när tävlingarna duggar tätt och jag inte springer just så snabbt som träningsresultaten indikerar, så känns dessa procent snarare som många tiotals %-enheter.
Jag har varit med länge. Upplevt detta förut. Jag vet vad som gäller, vet att det som krävs är tålamod. Hålla sig till planen. Och våga fortsätta tävla, dels för att vänja mig vid detta men också för att få fler datapunkter. Jag vet också att det krävs lite mer analys än det gjorde i början av min karriär, där jag blev bättre på tävlingar hur jag än tränade. Korta och långa intervaller, snabbdistans, backintervaller – jag minns att jag blandade vilt och persade i princip varje lopp i 5-6 år, hur jag än tränade. Kanske är detta ”veteranens förbannelse”, att man inte bara är äldre och behöver ta hänsyn till ökad skaderisk och längre återhämtningstid, men också att man behöver träna mer ”riktat” mot flaskhalsarna. Och givet att jag har blivit snabb och tempostark på intervallerna men inte får ihop ett långlopp, så kan träningen behöver ha övervikt mot snabbdistans och långa tröskelpass, inte helt lockade för en löpare som älskar tempo.
Jag brukar inte känna så här, men jag längtar intensivt till höstens och vinterns grundträning. Jag har planerade lopp framför mig och jag vet att jag, om jag är skadefri, har allt att vinna på genomföra dessa, trots att lusten till detta har fått sig en stor hämsko satt framför sig. Jag brukar försöka motivera mina adepter att under den tunga grundträningen genom att säga till dem att de ”tränar för att kunna träna tufft under specialträningen och sedan njuta av tävlingar”. I mitt fall, just nu, är det precis tvärtom – det att ta mig igenom tävlingarna för att sedan kunna njuta av grundträningen. Tiden är som bekant ur led men jag hoppas alltjämt på att ha tiden på min sida, både gällande att fortsätta utvecklas som löpare och lämna 3.30-träsket.
