Lyktorna längs med stigarna lyser inte lika klart

Det har förändrats, sen jag lämnade allt det trygga, det givna. Min flock, mina vänner. Det jag kunde återkomma till efter min flykt till skogarna, de löpbara stigarna och gymmet, platsen där jag för ett liv sedan vågade börja drömma. En perfekt harmoni, en livsduglig och hållbar dynamik. Avskildhet och gemenskap i en för mig perfekt balans. Mitt behov av att på egen hand springa i timmar och bara låta tankarna komma och gå, utan input, utan mothugg för att sedan kunna träffa min flock, dela det jag funnit i avskildheten, ta del av vad de funnit i deras.

De finns kvar där ännu, men jag är inte kvar. De är där och jag är här, på en ny plats men med samma behov av både gemenskap och avskildhet. Allt är egentligen detsamma förutsättningarna har förändrats i grunden. Den trygga basen har ersatts av sporadiska öppningar till gemenskap. Det som tog år att bygga upp har ännu inte hunnits ersättas, konstigt vore annat. Jag är fast någonstans mitt emellan det gamla och det nya med samma behov men inte med inte längre med samma förutsättningar. Ett vanskligt läge för mig som så lätt dras och avskildhet men har nu ingen stor flock att återkomma till. Det är fortfarande så lätt att välja, svårare att välja bort och det är lika bra som förödande för mig. Ensam i skogen, ensam i löparspåret, ensam på gymmet, ensam på fjället. I absolut kontakt med naturen, en tid för reflektion, en plats där allt började, utmaningens och äventyrets ursprung. Bort från människorna och mot mig själv. Bort från människorna och bort från gemenskapen. En paus och en flykt, men med avgjort mindre omfattande möjligheter att komma tillbaka. Jag både ser och känner det livgivande att på egen hand välja de okända stigarna, de nya löprundorna men det är något som skaver. En obalans mellan kredit och debit, ett företag som inte täcker sina kostnader. Jag ger mig ut som jag alltid gjort men lyktorna längs med stigarna lyser inte lika klart

Jag säger till mig själv, att jag borde välja bättre. Mer strategiskt och långsiktigt hållbart. Jag vet nog vad jag borde göra men jag kan inte förmå mig att ta något slags avgörande och igångsättande steg, något som gör någon skillnad. Jag har ofta sagt till mig själv att jag ska välja annorlunda, men snart finner jag ändå att jag är ensam på gymmet, ensam i skogen, ensam i löpspåret. Där återfinns jag, precis som förut, med samma syfte och med samma behållning. Jag njuter fortfarande av varje sekund och varje steg, men inte utan att det… skaver. Det är som att min hjärna och mitt hjärta inte fullt ut har förstått att flocken inte längre finns där på samma sätt. Den förstår inte att balansen är rubbad, att goda vanor har blivit en riskfaktor. Det finns en eftersläpning mellan verklighet och agerande och jag vet inte hur jag ska komma ifatt.

Jag gör vad jag kan, små myrsteg, små förändringar kanske inte varje dag men kanske någon gång i veckan. I min egen takt, på det sätt jag förmår, givet mina förutsättningar och min inte helt okomplicerade relation till jag, de och vi. Jag gör det jag anser mig kunna och visst finns där en positiv derivata, någon slags förändring av balansen, en ny flock. De finns här och jag är mer tacksam än jag kanske visar. Kanske är jag på väg mot den balansen jag söker, en ny trygghet som tillåter att jag finner frid i den självvalda avskildheten. Det är både en farlig och hoppingivande tanke att lita på processen, utan att ta ett större steg, göra ett avgörande val där resultatet av detta är långt ifrån klart och säkert.

Om Anders Herrmann

Idrottspsykolog, löpcoach och föreläsare. Boende i Uppsala men tar uppdrag i hela Sverige. Epost: info@andersherrmann.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.