Jag är en strandad fisk

Jag är en strandad fisk. Precis vid strandkanten ligger jag, kippande efter andan. Jag ser det livgivande vattnet ligga så nära, så inom räckhåll, att det inte går att ge upp. Jag flämtar efter luft, tappar andan ibland, men sköljs då och då av vatten från en våg och fyller mig med syre, med lust och kraft att fortsätta kämpa. Jag känner livet i mig och fylls av hopp.

Jag är en strandad fisk precis vid strandkanten och som både känner och inte känner igen sig i den nya omgivningen. Jag ligger här utanför mitt rätta, mitt enkla, element, men tillräckligt nära det för att känna mig hemma. Jag ligger där i limbo mellan förtröstan, hopp och uppgivenhet. Jag ligger, eller snarare sprattlar, där på marken. Slits mellan att acceptera de nya förutsättningarna och till varje pris kämpa mig tillbaka till det hemtama vattnet. Jag ligger där och sprattlar och ömsom tar mig längre bort från strandkanten, ömsom mer upp på land. Det är konstigt, men ibland känns som att jag både anpassar mig till de nya omgivningarna och sakta börjar ta mig tillbaka till det gamla, precis samtidigt.

Jag är en strandad fisk som varken vet ut eller in. Luften må vara svårare att andas, här på landbacken, men jag har också börjat, kanske tvingats, se hur det ser ut i denna okända terräng. Jag ser skogar och berg, känner grus och gräs mot mina fjäll. Det skaver, känns ovant och fel, men det finns dagar när jag inte tänker på dig. Dagar när jag glömmer bort att jag inte längre lever i det sköna och enkla vattnet. Det är dessa dagar jag lyfter blicken, ser och försöker förstå det nya jag lever i. Kanske någon slags adaption, en känsla som andra dagar känns som att ge upp. Jag ligger där utan att veta om jag mår bra eller inte och vissa dagar känns det okej och kanske just bra. Att inte veta eller behöva veta hur jag trivs

Jag är en strandad fisk som längtar tillbaka till vattnet. Som inte, som aldrig, kommer kunna släppa tanken på att åter få simma fritt som jag alltid har kunnat göra. Jag är en strandad fisk som gör sitt bästa för att lära sig andas på land och samtidigt röra sig tillbaka. En vattenlevande varelse som ofrivilligt tagit steget upp på land, lik de första fiskarna som en gång för miljoner år sedan tog steget upp på land och blev just landlevande djur. Jag känner Darwinismens vingslag. Anpassning som överlevnadsstrategi. Survival of the fittest.

Jag är en strandad fisk som inte kan ge upp, inte så länge vattnet syns, inte så länger jag känner dess väta på min kropp.

Om Anders Herrmann

Idrottspsykolog, löpcoach och föreläsare. Boende i Uppsala men tar uppdrag i hela Sverige. Epost: info@andersherrmann.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.